Foto:Högst upp- min stjärna Lady Brown.
Åt höger och längst ner- min otroliga kämpe Don Jacobo.
Åt vänster- min sista häst innan upphållet, Åskar.
Foto: Schumacher (omusklad och tjock) skrittas igång av Veronica efter skada.
Ja vad ska man säga... Jag är nu förhoppningsvis på väg tillbaka där jag en gång startade mitt liv. På hästryggen.
Det hela började när jag bara var ett par månader. Min mamma och min syster höll flitigt på med hästar och jag följde med vart dom än skulle. När jag var fyra år började jag själv att rida. Jag fick låna en liten tjock ponny vid namn Topsy som jag "åkte" runt på.. Jag minns henne som genomsnäll, tjock och vääääldigt lugn!
När jag var sex år fick jag min första häst, Funny Girl. Ja, hon hette så och hon var min bästa vän! En vit D-ponny som var raka motsatsen till Topsy! Frida, som hon kallades, kom att bli min första tävlingsponny. Vi susade runt på hoppbanorna i ett par kilometer för fort, men vad gjorde det när man hade så kul på hästryggen som sexåring?! Det var en underbar tid och den ponnyn lärde mig så otroligt mycket!
Efter Frida fick jag låna lilla Jonathan, en B-ponny, samtidigt som jag hade min lilla A-ponny Molly. Dessa två var varandras motsatser, rakt av! Jonathan var den bekväma latmasken som gärna vilade sig i form medan Molly var den coolaste och hetaste A-ponnyn som älskade att köra fullt ös på Täby galoppbana! Molly vann inte bara genom att springa snabbast, vi vann också en hel del hopptävlingar tillsammans när vi teamade. Vi blev oftast ihopslagna med kategorin över oss eftersom vi för det mesta var ensamma i vår kategori. Molly var sjukt snabb och ville alltid vinna, precis som jag, så vi brukade slå dom andra med hästlängder, när jag väl kom ihåg banan.... Jag hade nämligen en period då jag omöjligt kunde minnas i vilken ordning hindrena skulle hoppas... Och Veronica var vid dessa tillfällen URSINNIG! Med Molly tävlade jag alltså både hoppning och ponnygalopp och vi tog oss bland annat till galopp-SM på strömsholms stora gräsbana och slutade på en femte plats tillsammans.
Efter att jag vuxit ur min älskade Molly så kom Ronja in i stallet och blev min nästa ponny. Ronja var en C-ponny som jag tävlade hoppning, dressyr och fälttävlan med och även hon lärde mig mycket. Det här var kanske inte riktigt min typ av ponny, men vi hade en rolig tid tillsammans och vi plockade många rosetter på tävlingsbanorna.
Efter Ronja kom mitt fantastiska stjärnskott, Lady Brown! Vilken ponny!! En C-ponny som verkligen hade DET! Det här lilla energiknippet från Irland ville mer än vad hon kunde när jag började att rida henne. Det märktes att hon inte hade haft det så lätt i sina dagar och hon var väldigt speciell på många sätt. När hon kom till mig så hade hon för det första inte en enda muskel i bra skick. Hon sprang i tusen kilometer och visste varken ut eller in. Efter sjukt mycket jobb och efter många timmar hård träning, så blev den här ponnyn tillslut en stjärna! Hon gjorde alltid sitt bästa och älskade att hoppa! Vår tävlingstid tillsammans slutade på elitnivå och vi slogs bland annat om en plats i Prins Carl Philips Cup i Globen 2009. Vi hann bara med att vinna vår första kvalrunda innan min älskade ögonsten blev skadad vilket gjorde att hon inte fixade att fortsätta som tävlingsponny. "Brownie", som hon kallades, är den bästa hästen jag någonsin ägt och hon hade sån kapacitet och kämparglöd att man inte kunde förstå hur ont hon faktiskt hade i slutet av sin karriär. Man såg hur mycket hon ville och hon krigade verkligen in i det sista utan att visa något som helst tecken på att hon inte mådde bra.
Jag fick en dålig känsla efter en tävling då vi tog hem en andra plats. Det låter helt sjukt och mamma trodde jag bara betedde mig illa när jag kom ut från banan felfri och sa att något var fel. Hon tyckte jag var oförskämd som inte nöjde mig med en andra plats när allt dessutom gått felfritt inne på banan. Men mycket riktigt så visade det sig att hon var halt. Här insåg man verkligen hur mycket den ponnyn älskade att hoppa! Hon lärde mig det mesta och jag kan än idag sakna vår tid tillsammans.
Efter Brownie tappade jag lusten att fortsätta men efter ett tag kom den tillbaka när jag fick syn på ännu en speciell ponny nämligen D-ponnyn Don Jacobo. Det här var något utöver det vanliga. En misshandlad häst som hade fått sitt självförtroende kört så långt ner i botten som det bara går. Fy fan för äckliga människor som behandlar och utsätter djur för misshandel och vanvård!! Sånt folk borde inte få finnas! Den här stackars individen var inte ens ridbar när jag köpte honom. Hann var skygg, tänderna i munnen satt lösa och tungan var nästa avsliten. Jag vill inte ens veta vad den här stackarn hade blivit utsatt för!
Många runt omkring mig kallade honom för galen. Jag vägrade att lyssna och bestämde mig för att jobba fram en trygghet och ett förtroende. Det här var med livet som insats vissa dagar, men jag ville ge honom en chans och jag hade bestämt mig för att ge honom all min kärlek. Även det här kom att bli en fantastisk kämpe. Efter mycket arbete tillsammans så startade vi ett antal tävlingar med framgång. Han var så himla fin på alla sätt och det fanns inget ont i honom vilket man kan tycka är konstigt efter allt han måste ha gått igenom. Dessvärre slutade även vår tid tillsammans med en skada som gjorde att vi inte kunde fortsätta vår resa. Han fick följa med Brownie till hästhimlen där han nu förhoppningsvis lever ett älskvärt liv tillsammans med andra änglar. Han är älskad och saknad!
Dojje skulle bli min sista häst lovade jag mig. Men... Ett erbjudande om att låna en storhäst kunde jag inte motstå. Åskar, en 4-åring, flyttade hem och vi kom att bli ett team i två år sen bestämde jag mig för att lägga hästarna på hyllan och ta en paus från den här livsstilen. Ja, man kan kalla det för en livsstil eftersom man lägger ner hela sin själ i detta när man satsar så hårt som jag valt att göra under dessa år.
Och nu då... Jo, nu har min mamma gått & köpt min systers 6-åring som jag har fått äran att rida och förhoppningsvis också tävla framöver! Efter fyra års uppehåll så är jag nu tillbaka, mer laddad än någonsin och det känns helt fantastiskt! Från och med nu kommer jag nog antagligen att få smaka på ett & annat gruskorn då jag och Schumacher härmed startar vårt samarbete tillsammans. Detta ser jag fram emot, håll tummarna, nu kör vi!
Forstättning följer så länge jag håller mig levande...
Vickanz
