Känslor och tankar
Kategori: Allmänt
...Innan jag blev sjukskriven förra året så jobbade jag bland annat som coreinstruktör på Medley.
Core handlar främst om att stärka upp bålstabiliteten vilket innebär att man jobbar med dom djupa bukmusklerna som bland annat är ett viktigt stöd åt din ryggrad, som en stärkande korsett kan man säga, men man jobbar även med dom stora "synliga" musklerna. Om man är svag i sin bålstabilitet så kan man bland annat få ont i ryggen och dessutom är skaderisken mycket högre kring framförallt rygg och bål. Jag tror att det här kan vara den stora orsaken till min plötsliga smärta den 5:e november. Jag har inte kunnat träna ordentligt på mer än 6 månader på grund av mina smärtor i nacke och bröstrygg, vilket har gjort att jag givetvis har tappat min starka och viktiga korsett. Korsetten som antagligen har räddat mig ifrån att dom två påbörjade diskbråcken, som troligtvis legat latent under en längre tid, ska komma att spricka.
Dagarna gick och det blev den 21:e januari, då jag skulle till min sjukgymnast för första gången. Det var dagen då jag hoppades på att sakta kunna jobba tillbaka mina muskler och på så sätt få diskbråcket att läka, precis som läkaren sagt. Jag gick dit och beskrev min situation och talade även om att Smärt och Rehab i Linköping hade sagt åt mig att ta kontakt med dom för vidare uppföljning. Efter en halvtimme var vi färdiga och jag fick med mig två stycken övningar som jag skulle göra varenda dag, vilket jag även har gjort.
Två rörelseövningar som ska få nerverna att glida lättare fram och tillbaka, som sjukgymnasten sa.
Torsdag den 29/1 hade jag min andra tid bokad men blev tvungen att avboka den på grund av att jag blivit mycket sämre i ryggen och inte kunde ta mig dit.
Idag ringde min sjukgymnast i Finspång till mig med anledning av att jag igår skickade ett meddelande till honom i 'Mina vårdkontakter', där jag frågade om jag kunde få låna en Tens av dom för att testa om det kan vara något som ger mig smärtlindring. Jag fick tillåtelse att låna den i tre månader och ska få hämta den om nästan två veckor. Att använda sig av en Tens innebär att nerver under huden stimuleras av elektriska strömmar. Det leder till att kroppens eget smärtlindringssystem aktiveras. Smärtan kan då dämpas tillfälligt, men själva orsaken till besvären påverkas inte. Kan jag bara få en gnutta smärtlindring med hjälp av denna apparat så blir jag glad.
Det var den goda nyheten. Den något tråkiga nyheten blev att sjukgymnasten och hans rehabteam har diskuterat och kommit fram till att dom är eniga om att jag ska få hjälp av Smärt och Rehab i Linköping för att dom inte kan hjälpa mig i Finspång. Han beskrev det som att jag är för svår för dom och att Smärt och Rehab är bättre på långvarig smärtproblematik, därför är det dom som ska hjälpa mig.
Jag är för svår? Okej... ytterligare en gång så känner jag mig som en trasdocka som bara kastas hit och dit för att ingen anser sig kunna hjälpa mig. Jag vet verkligen inte vilket ben jag ska stå på längre.
Och som om det inte vore nog. Alldeles nyss ringde min läkare från Linköping och frågar hur jag mår och hur det går att träna. När jag svarar att det går okej med träningen om jag äter extra morfin så säger han, "Bra! Då gör du så att du fortsätter att äta det så att du klarar av att träna". Okej.. För mig känns det inte bra att döva smärtan med morfin och sen träna. För mig lyser det stopp så det står härliga till!! Vad händer om man talar om för exempelvis systrarna Kallur att ta värktabletter för att ta bort smärtan tillfälligt och sen hoppa häck gång på gång? I deras fall blev resultatet, stressfraktur. Nu kanske det inte är så i mitt fall men jag kan ändå inte låta bli att grubbla över det. Jag kommer ju inte att kunna lyssna på kroppens varningssignaler om jag endast smärtlindrar och inte löser kärnan till problemet.
I det här läget försöker jag att tänka positivt och lita på läkaren. Det är ju ändå han som ska kunna det här och jag måste förlita mig på att hans ord och hans rekommendationer är den rätta vägen, även om det tar emot.
Det som nu återstår är att se hur det kommer att bli med min rehabilitering eftersom rehab-teamet i Finspång säger att dom inte kan hjälpa mig. Hur ska jag klara av att åka mellan Linköping och Finspång två eftermiddagar varje vecka? Det är nämligen så det kommer att bli om inte Finspång har kompetens för att hjälpa mig, talade min läkare i Linköping om idag.
Just nu orkar jag inte med att tänka på det också för all min energi går åt till att klara mig igenom dagen som det är just nu. Jag får helt enkelt bara försöka landa i det här. Jag kan ju ändå inte få min röst hörd, hur mycket jag än försöker.
Vickanz
