vickanz.blogg.se

 

Det var fredagkväll. Jag och mina två fantastiska vänner, Linus och Jennifer, skulle ses och ha en myskväll framför tv:n. Efter att vi hämtat mat och jag klivit ur bilen på uppfarten till Linus och jennifers hus, händer det som bara inte får hända. Inte igen!! Helt plötsligt blev jag alldeles stilla. Jag frös till av smärtan som dök upp som en blixt från klar himmel och jag kunde inte förflytta mig framåt. Det låter kanske larvigt, men jag kunde verkligen inte det! Varenda gång jag försökte ta ett steg, ökade smärtan omgående. Minsta lilla rörelse fick mig att nästan tappa andan.

Jag ropade på Jennifer som hade gått före. Jag kände att benen nästan inte ville bära mig, dom höll på att vika sig av smärtan. Det värkte i ryggen, ljumskarna, ner i benen och fram i magen. När Jennifer såg att jag höll på att trilla ihop ropade hon snabbt efter Linus som direkt kommer för att hjälpa till. Med hjälp av mina två fantastiska hjältar, som jag inte kan tacka tillräckligt mycket, så kom jag i alla fall in ifrån kyla och blåst. Väl inne så skulle vi försöka få ner mig på golvet på något sätt. Men hur..? Ja, det undrade vi alla. Eftersom jag varit med om det här två gånger tidigare så visste jag att det bara fanns ett alternativ. Att lägga ner mig snabbt på golvet. För ju snabbare man gör det desto snabbare är den där jävla smärtan, som uppstår vid minsta rörelse, borta. Så blev det, ner på golvet och sen var det bara att ringa ambulans...

 

Första gången när det här hände blev det exakt samma sak som den här gången fast då dubbel smärta. En ambulans hämtade mig och det blev transport in till akuten i Norrköping.

Skillnaden mot den här gången var även att jag då skickades hem med, "ett eventuellt ryggskott".

Det jag viste då var att jag i oktober fick veta att jag har ett diskbråck i bröstryggen, två påbörjade diskbråck i korsryggen och en skolios. Efter att ortopeden sa att jag antagligen råkat ut för ett ryggskott, så började jag tvivla på att han faktiskt läst i min journal som han tidigare sagt att han gjort. Varför jag tvivlar på det är så enkelt som att jag blev väldigt snabbt undersökt, i max 2 minuter, då han endast klämde lite lätt på mjukdelar, dvs muskulatur, han fokuserade mer på sin hysteriskt pipande sökare än på mig som patient som gråter och hyperventilerar på grund av smärta, och för att efter 27.5 mg morfin som jag fått intravenöst inte tagit bort någon som helst smärta,  och för att jag kan inte gå ut från akuten utan blir utkörd i rullstol till mammas bil och sen inlyft i bilen av en okänd man. Efter den resan har jag haft fortsatt rejält ont i ryggen och jag har till och från gått med hjälp av kryckor.

 

...Så låg jag där, i ambulansen, på väg till vrinnevi. Linus följde med bakom i min bil så att jag kunde åka med honom hem igen. Jag var ju ganska säker på att jag skulle få vända hemåt igen eftersom dom inte "kan göra nåt" på akuten. Det var ju bara ett ryggskott och det kan ta tid. Och mycket riktigt, armkrok med Linus haltade jag ut till bilen full med morfin och åkte tillbaka till Jennifer och Linus igen. Läkaren tyckte att jag skulle börja äta morfinet igen som jag för en månad sedan lagt av med. Det var nämligen läkaren på smärt och rehab som bestämde den 12 december att jag skulle sluta äta morfinet som sattes in den 12 september när jag blev inlagd på AVA (akutvårdsavdelningen), på grund av annan smärtproblematik. Förutom att börja äta morfin igen blev jag även tillsagd att återkomma till akuten om besvären tilltog, såsom känselbortfall eller om jag inte längre kunde kontrollera avföring/urin, annars skulle jag kontakta vårdcentralen på måndag. "Kul skämt" tänkte jag... Hem igen.

 

Väl hemma igen stod den där berömda pizzan som vi hade hämtat tidigare under kvällen och väntade på mig!

Fy kattskit va hungrig jag var!! Minns inte ens när jag var så hungrig senast! Efter att jag käkat några tuggor och magen var nöjd så var det hög tid att skalla kudden. 

 

Natten var väl inte något att hurra över direkt. Jag sov varannan timme ungefär. Vaknade av smärtan när jag skulle vända på mig. Dagen efter insåg jag att det där med morfin var verkligen vad jag behövde.. Jag kom inte ur sängen och att ta på mig kläderna kunde jag bara glömma! Så det var bara för stackars Linus att ta på sig assistenttröjan och börja klä på Agda 92 kläderna och se glad ut. 

 

Dagen gick och den var ett rent helvete. Som tur var så hade Linus ett par gamla kryckor som jag fick låna, för jag tog mig inte fram. Trots morfin. Det blev kväll och jag står på toaletten och gör mig iordning för natten. Då känner jag att det blir blött byxorna och inser efter en bra stund att jag helt enkelt inte kan kontrollera urinen. Jag ville inte tro att det var sant, men det var bara & gilla läget. Jag minns känslan som uppstod. Jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var. Tankarna snurrade, hur ska jag säga det här till Linus & Jennifer? Men, jag tänkte att det här faktiskt inte var något som jag kunde kontrollera eller göra någonting åt.

Så efter mina fina vänners respons och deras spontana reaktion att ringa sjukvårdsupplysningen och rådfråga dom hur jag skulle göra så blev det ytterligare en resa in till vrinnevi med ambulans. Efter undersökningen beslutade sig läkaren för att jag skulle bli kvar över natten. 

 

Dagen efter hade jag fortsatt ont och hade istället svårt att tömma blåsan. Jag hade över 6 dl i blåsan men kände mig inte kissnödig. Efter mycket om och men kunde jag i alla fall tömma så att jag bara hade 1.5 dl kvar.

Även den här dagen gick och ungefär vid lunchtid kom det in en sköterska på rummet och talade om för mig att jag skulle bli flyttad till ryggkliniken på US i Linköping under eftermiddagen/kvällen. Där är dom mer specialiserade när det gäller ryggar, så det kändes bra tyckte jag.

På eftermiddagen kom min omtänksamma vän Johnny in till vrinnevi för att hålla mig lite sällskap innan det var dax att bli hämtad av liggande sjuktransport och åka till Linköping istället. Det var rätt ensamt och det kändes bra när han kom. Jag vet dock inte om jag var lika rolig med tanke på hur mycket smärtstillande jag hade fått under dagen...

 

Någon timma senare blev det dax! Nu hade sjuktransporten kommit och på bara några minuter låg jag i bilen som skulle ta mig till US. 

Klockan var ungefär 16.00 och det var redan mörkt ute. Många tankar snurrade i huvudet men det var mest positiva saker. Kanske skulle jag få rätt hjälp nu? Kanske skulle någon äntligen ta mig på allvar och hjälpa mig med min smärta som varit outhärdlig den senaste tiden? Resan kändes som en evighet mellan Norrköping och Linköping men tillslut stannade bilen och vi var framme. 

 

Väl inne på ryggkliniken möttes jag av en fantastiskt trevlig personal! Dom var glada och hjälpsamma, precis så som man önskar att alla i serviceyrken ska vara! Jag kommer ihåg hur yr och framförallt hur trött jag var av all medicin som jag tidigare fått på Vrinnevi när jag rullades in i en sal där det redan låg tre personer. 

Man hälsade lite försiktigt på alla och insåg att vi alla hade något gemensamt. Vi såg alla fyra väldigt trötta och medtagna ut. Jag hade det fortsatt kämpigt när det gällde att tömma blåsan, och det är klart, när man inte kan kliva upp ur sängen utan man i stället får lov att försöka kissa i något som kallas för 'änglapotta', plus att man har så förfärligt ont, PLUS att man är fullproppad med stark smärtlindring, ja det säger sig ju självt att det inte är så jätte lätt. Så efter ett bra tag blir dom tvungna att hjälpa mig med att tömma blåsan helt enkelt. För att förklara lite snabbt så sätter man som en kateter under tiden man tömmer och sedan tar man bort den direkt.

 

Dagen efter på ryggkliniken gjordes en ny magnetröntgen, eftersom jag har haft fortsatt smärta sen jag trillade ihop första gången den femte november, då man skickade hem mig efter att man antagit att jag åkt på ett ryggskott. Det visade sig att det fanns en liten skillnad mellan den röntgen som gjorts tidigare.

Istället för ett diskbråck, två påbörjade diskbråck och en skolios så hade ett av dom påbörjade diskbråcken blivit större och nu blivit till ett diskbråck istället.

Där ser man... Alltså så var det inget ryggskott, utan ett påbörjat diskbråck som helt enkelt brustit och som nu trycker på nerverna. Inte undra på att jag haft så förbannat ont då!! Men skönt, nu vet jag.

Jag har även fått veta att det här inte går att operera, vilket jag själv tycker är väldigt skönt om jag får slippa faktiskt. Det dom även har gjort under veckan är att dom har satt in lite nya smärtlindrande mediciner som ska ta bort nervsmärtor samt korrigerat styrkan på dom olika medicinerna, så att dom helt enkelt ska göra nytta! 

Efter att smärtlindringen gjort nytta så kunde jag efter två dagar komma upp ur sängen med hjälp av gå-bord och personal, för att kunna ta mig till toaletten och tillbaka till sängen. Dom två första dagarna var vidriga! På morgonen när jag var färdig på toaletten så frågar sköterskan om jag mår bra. Jag minns inte vad jag svarade, men jag antar att jag svarade ja eftersom jag sällan svarar nej på den frågan. Hon ser på mig att jag blir vit i ansiktet och ropar in två andra sköterskor. Jag minns att jag ser stjärnor och att det slår lock för öronen och därefter får jag svårt att få luft. Jag håller alltså på att svimma MEN, dessa fantastiska sköterskor hinner få över mig till sängen och efter att jag kräkts så minns jag att jag började komma tillbaka och att sköterskan som håller min hand talar om att jag äntligen fått tillbaka rätt färg i ansiktet igen. Efter två dagar började det gå bättre att ta sig upp och den 6:e dagen kunde jag sakta och försiktigt ta mig upp utan gå-bord. Det kändes sååå skönt!! Dag sju kände jag mig så pass stabil att jag inte behövde larma när jag skulle gå på toaletten utan då kunde jag ta mig dit utan hjälp, vilket var en befrielse. Även blåsan fungerade som den skulle och det kändes oerhört betryggande! Jag fick förklarat för mig att det kan vara svårt att kontrollera urinet om man har hög smärta och äter mycket morfin. Sedan från och med dag åtta har jag kunnat gå lite försiktigt i korridoren, då med full dosering när det gäller den smärtlindring som jag nu har. Jag har fruktansvärt ont stundvis, men absolut inte i närheten med för nio dagar sedan!! 

 

Här ligger jag nu. Det är Måndag och det är som sagt nio dagar sedan som jag åkte med ambulans akut in till vrinnevi andra kvällen i rad, för att sedan bli förflyttad hit till ryggkliniken på US i Linköping. I morgon planeras det att jag ska skrivas ut vilket känns på olika sätt. Det är ju så att jag har fått sån otroligt bra hjälp här på ryggkliniken. Sköterskorna och läkarna har varit så omtänksamma och dom har verkligen gjort allt dom har kunnat göra! Smärtlindringen fungerar skapligt men jag måste ta morfin vid behov varenda dag.

Tanken och förhoppningen nu är att jag får komma hem med den smärtlindringen som jag ordinerats här och med en vårdplan för vad som ska hända härnäst. Rädslan jag haft över att bara skickas hem på det sätt som alltid gjorts tidigare när jag sökt vård och sen inte få vidare utredning, har idag visat sig att jag kan lägga bakom mig. Ryggkliniken har bedömt att jag måste få hjälp nu eftersom jag under flera flera år bara har skickats hem utan att göra något och har därför skickat remisser till olika kliniker. Jag hoppas att något ska leda mig till ett svar som visar varför jag under så många år har haft ont i min kropp och varför det blir värre och värre med åren som går. 

 

Det finns personer som under resans gång har fått mig att orka kämpa och som hela tiden får mig att orka hålla huvudet över ytan och dom personerna skulle jag vilja tacka!

Jag vill definitivt tacka vårdpersonalen på vrinnevi i Norrköping och framförallt på ryggkliniken i Linköping. Att jag har fått vara här i nio dagar betyder så obeskrivligt mycket för mig! Ni alla har hjälpt mig på alla sätt!!

Jag vill också tacka alla er som skickat värdefulla sms och skrivit en massa fina och viktiga stöttningar på Facebook. DET betyder verkligen oerhört mycket för mig ska ni veta!

Framförallt vill jag tacka alla er som orkat och tagit er tid att komma både till vrinnevi och hit till Linköping, och ni som förgyllt min tid här är Johnny, mamma & pappa, Jenny & Melwin och sist men absolut inte minst, mina super-hjältar Linus & Jennifer! Ni har funnits för mig dag som natt, ni har hjälpt mig med så mycket! Till exempel så har ni hjälpt mig med av- och påklädning, toa-besök, kört runt på mig i bilen, pyssla om mig, du Linus har suttit med mig på sjukhuset som stöd, ni åkte 12 mil tur&retur för att hälsa på mig på ryggkliniken, ja ni har gjort allt för mig som jag hade gjort för er!!! Ni är så värdefulla <3

Ni har alla fått mig till att orka ta mig igenom det här! Utan er hade jag känt mig så fruktansvärt ensam. Så TACK till er allesammans för att ni har funnits där vid min sida, dag som natt!

 

Nu ska jag sova mina kära vänner. I morgon börjar min nya resa med nya äventyr och utmaningar och jag vet, att med lite återhämtning och med lite ny kraft, så kommer jag försöka fortsätta kämpa så gott jag kan! 

 

Ta hand om dig, Du har inget extraliv.