vickanz.blogg.se

Morgonkaffe och Nyhetsmorgon startade dagen i väntan på att konståknings EM skulle dra igång. Jag jobbar fortfarande väldigt hårt med att acceptera.  Acceptera att min kropp inte fixar fysisk ansträngning. 

Igår blev jag tvungen att köra mamma till akuten då hon fått lunginflammation, och det fick jag sota för idag.

Smärta från helvetet på ren svenska.

 

Observera! Ni som tycker att jag bara gnäller får jätte gärna bara sluta läsa redan nu. Jag skriver här för att JAG behöver det, inte för att NI är tvingade till att läsa och irritera er på mitt gnällande. Och ni som anser att jag klagar och tycker synd om mig själv, go fuck youre self.

Om jag ska gå tillbaka till dagsformen igen så är den, som kag skrev, inte alls bra. Tidigare när jag tillexempel har legat i fåtöljen, som man kan vippa lite bakåt och hissa upp fötterna i, så har jag nio av tio gånger legat på endast en etta på vas-skalan (med smärtlindring), idag har jag under morgonen legat på ungefär en åtta istället, vilket är väldigt högt. Vas-skalan är alltså en skala som bland annat sjukvården använder sig av för att patienten ska kunna beskriva hur lite/mycket smärta hen har, där ett är lägst och tio är värsta tänkbara. Själv tycker jag att det är jätte svårt att uppskatta min smärta i form av en skala, eftersom jag har en relativt hög smärttröskel, men jag har försökt att lära mig hur "min" skala ser ut. 

 Hur som helst, att ligga på en åtta med grundmedicinering känns inte alls bra tycker jag. När jag ligger i fåtöljen och bara vrider på huvudet så gör det så fruktansvärt ont på höger sida om kotpelaren långt nere i ryggen, och så tydligt har jag aldrig känt tidigare. Även när jag med små små minimala rörelser svankar och krummar ryggen när jag ligger ner så gör det sjukt ont, och så har jag heller aldrig känt tidigare. Det här är något som gnager i mig. Ska jag behöva gå på extra morfin för att överhuvudtaget kunna ta mig upp ifrån fåtöljen? Det känns inte alls bra! Läkarna säger ju, precis som jag också är fullt medveten om, att morfin inte alls är nyttigt i längden längden, men jag tvingas ju ändå att spruta i mig det vid dessa tillfällen. Jag ska kanske även tillägga att jag aldrig tidigare ens tagit en vanlig Alvedon när jag varit sjuk, och att nu tvingas trycka i sig 18 tabletter om dagen plus behovsmedicin, ja du kanske förstår, det känns frustrerande.

 

Jag har haft smärta, mer eller mindre sen jag var 13 år och det säger sig ju självt, jag har ju vant mig och hittat sätt som har gjort att jag har lärt mig hantera smärtan. Det gick länge, flera år, sen sa kroppen bevisligen ifrån.

Från och med 2009, då jag var med i en krock på en biltävling i Norge, har smärtan bara blivit värre och värre med tiden och i september förra året kom kraschen, sen känner jag att det bara har gått utför.

Jag kunde aldrig tro det här, inte ens i min vildaste fantasi. Jag älskar ju att vara aktiv, jag älskar att träna och inspirera andra till ett hälsosammare liv, och nu kan jag inte göra det som jag lever för. Det jag skulle vilja göra är att skaka om läkarna och bara få dom att förstå att det är något som inte står rätt till! Allt jag önskar är att få leva.

Just idag försöker jag vara glad och se positivt på det lilla som jag faktiskt kan klara av, men det är jobbigt att hela tiden gå ett steg fram för att sedan gå tre steg tillbaka. Jag hinner bara lysa upp en kort stund mellan gångerna och sen slocknar lågan lika snabbt igen. Det känns som att jag vandrar mellan himmel och helvete.

 

Det jag försöker att tänka på när det är som värst är att det kunde varit så mycket värre och att jag borde vara tacksam. Jag ska försöka göra den här dagen till det bästa och önskar dig detsamma! Kom ihåg, att livet går vidare trots motgångar! Försök att omvandla dina motgångar till positiva och lärorika tillgångar! Kämpa på och håll huvudet högt om du möter en stark vind som försöker trycka dig tillbaka! Du klarar mer än du tror och låt ingen trampa på dig!