vickanz.blogg.se

Vart hittar man egentligen styrkan när man själv håller på att tappa taget

 

Fantastiska vänner försöker hela tiden att peppa och dom säger åt mig att inte ge upp. Dom säger att jag är stark och att det kommer bli bra. Jag har verkligen hur fina vänner som helst och jag uppskattar deras omtanke så oerhört mycket. Det betyder massor för mig, även om det kanske inte märks alla gånger. Just nu har jag så svårt att kunna ta till mig alla underbara och värmande ord. Det låter otacksamt jag vet, och jag har så himla dåligt samvete varenda dag. Jag känner mig otacksam och jag skäms över att jag utstrålar så mycket negativitet. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte klaga & gnälla. Det är inte jag och det är inte så jag vill framstå. Jag känner verkligen inte igen mig själv och jag är så fruktansvärt rädd över att inte hitta tillbaka till styrkan igen. Mitt huvud vill, men min kropp skriker rakt ut.

Smärtan i kroppen är något som jag inte längre kan kontollera. Den kontrollen som jag lyckats ha i 16 år har jag nu lyckats tappa och smärtan har tagit över. Känslan av maktlöshet och svaghet skaver i mig.

 

För ungefär fyra månader sedan blev jag anställd 100% som personlig asisstent, det bästa jobbet som jag någonsin haft. Jag var överlycklig! Det kändes som att jag äntligen hade landat i något bra. Jag jobbade även  som gruppträningsinstruktör vilket är bland det roligaste jag vet. Jag tränade själv 5-6 gånger i veckan och var även igång med ridningen igen efter att jag haft ett uppehåll på 7 år. Jag kände mig tillfreds och jag kände mig nöjd, men i september kom smällen och allting skulle komma att förändras.

 

Efter över en vecka med brutal huvudvärk och fruktansvärda nacksmärtor som inte försvann så vaknade jag upp på fredag morgon och ser att jag är sned i ansiktet. Den morgonen kommer jag nog aldrig att glömma. Jag låtsades inte om något, sminkade mig och åkte till jobbet. Efter sjuka smärtor även denna dag så blev jag övertalad om att åka till akuten, där jag också fick stanna. Efter några dagar på akutvårdsavdelningen på Vrinnevi blev jag hemskickad, sjukskriven och illa till mods. En skallröntgen visade ingen blödning vilket kändes skönt, men läkarna hade ju ännu inte hittat orsaken till min sjuka smärta och mitt sneda ansikte. 

 

Efter ytterligare en vecka blev jag kallad till magnetröntgen av min rygg. Att vänta på svaret kändes som en evighet men tillslut kom det. Ett diskbråck i bröstryggen, två påbörjade diskbråck i korsryggen och en långsträckt skolios. Det kom som en chock. En ren käftsmäll.

 

Jag har sökt ett antal gånger för mina smärtor under lång tid. Vi pratar inte veckor, dagar eller månader nu. Vi pratar år. Flera år. Mer än 5. Läkarna har varenda gång skickat hem mig med antiinflammatoriska tabletter och panodil eller kortisonsprutor, utan någon som helst förbättring. Jag har själv tränat sjukgymnastisk sen jag var 12 år. Jag har styrketränat och varit noggrann med att träna allsidigt. Jag utbildade mig till massageterapeut för att få mer förståelse kring muskler och dess funktion. Jag har gått till olika massörer, kiropraktorer, naprapater och har testat akupunktur, akupressur och mycket annat. Ingenting har lindrat smärtan. 

 

Efter 3 månader med morfin, andra smärtstillande tabletter och ambulansresor till akuten så står jag nu här. Med mitt mardrömsliv. Jag slåss med mig själv och försöker påminna mig om att det kunde vara så mycket värre. För så är det verkligen. Jag borde faktiskt vara tacksam egentligen. Men när den här jävla smärtan hela tiden ligger och trycker och har funnits där i så många år, hittar jag inte styrkan att orka tänka så längre. Det kanske är svagt av mig, men då är jag väl det då. svag!

 

Att inte klara av att bära hem en matkasse utan att få ont, och att inte klara av att lyfta en tvättkorg, det tar hårt. Ja, det känns förjävligt.

Det gör ont att böja sig ner och det gör ont att gå i raskt tempo. Jag klarar inte av att cykla i mer än 10 minuter, och jag klarar inte av att använda träningsredskapen som pensionärerna använder på vattenträningen. Jag kan inte hålla telefonen för länge i höger hand när jag pratar i telefonen och det gör ont när jag andas djupt.

 

Det här är inget liv för mig. Du som känner mig vet att jag är personen som helst skulle vilja springa en mil i uppförsbacke och sen spy av trötthet. Jag jobbar på att acceptera läget och jag vet att jag måste hitta en ny väg som fungerar för mig. Vägen dit är enligt läkaren sjukgymnastik och det gör mig ännu mer frustrerad. Jag har tränat så sjukt mycket sjukgymnastik i över 10 år och det har inte hjälpt. Jag ber till högre makter att det ska fungera den här gången, för om jag ska vara helt ärlig så är jag så jävla trött på det här! Jag visade till och med läkaren några av dom övningarna som jag har gjort och han nickade och sa att det var helt rätt. Han står och säger till mig att han ser att jag bär på en gedigen träningsbakgrund och att min kropp ser stark ut, samt att det syns att jag vet hur kroppen ska användas för att minska risken för skador och i nästa andetag ordinerar han mig sjukgymnastik som lösning på prroblemet, det gör mig fruktansvärt frustrerad! När jag sen frågar hur jag ska klara av att träna när jag har så ont så svarar han att jag ska träna mig igenom smärtan. 

 

Idag blev jag ombedd att öka min smärtstillande medicin och fortsätta träna. Det här går inte ihop i mitt huvud men jag gör bara som dom säger. Jag förlitar mig helt på läkaren nu för jag orkar inte slåss mot smärtan mer.

Det enda jag önskar mig är att jag får tillbaka ett värdigt liv som känns värt att leva. 

 

Jag vill tacka alla mina underbara vänner som visar så mycket värme och kärlek! Jag vore ingenting utan er och ni betyder allt för mig, det vill jag att ni ska veta. Jag försöker kämpa och bita ihop så gott jag kan.