vickanz.blogg.se

Vad händer egentligen 

 

Den 12 september var första gången som jag åkte akut till Vrinnevi i Norrköping. Jag åkte dit på grund av att jag då haft hemsk huvudvärk oavbrutet i två veckor samt fruktansvärda nack- och bröstryggssmärtor under en längre tid. Dessutom vaknade jag den här Fredagen med ett snett ansikte. Jag trodde inte att det var sant när jag såg mig i spegeln. Man hittade ju ingenting på den skallröntgen som man gjorde då och man skickade istället en remiss till min vårdcentral med rekommendationen att en magnetröntgen bör göras omgående, eftersom jag haft dessa problem sedan 2009. Jag blev utskriven och hemskickad med olika morfinpreparat för att hålla smärtan nere till en kontrollerad nivå tills man fått bukt med vad som är problemet.

 

Några veckor senare gjordes en magnetröntgen på hela ryggen och då kunde man se att jag har ett diskbråck i bröstryggen och två påbörjade diskbråck i korsryggen. Däremot tyckte inte läkarna att något av det som dom hittat ska ha någon påverkan när det gäller den smärta som jag har. Men ansiktet då? Det sa dom aldrig något om. Då min tidigare läkare talade om för mig att han inte kunde hjälpa mig mer efter att ha skickat mig på en röntgen, så skickades jag över till Smärt och Rehab i Linköping istället.

 

Den 5 November var den första dagen då jag trillade ihop hemma på grund av en fruktansvärd smärta som högg till i ländryggen när jag skulle lyfta en lätt kartong. Efter att ha åkt ambulans in till Vrinnevi och fått en jädra massa morfin i kroppen så fick jag åka hem efter att träffat en stressad ortoped som sa att jag antagligen fått ett ryggskott. Öka morfinet och rör på dig så mycket som möjligt, fick kag som råd. Jag kunde inte gå ut ifrån akuten så mamma körde mig i rullstol och sen blev jag inlyft i bilen.

Jag förskte att göra som han sa och väntade ihärdigt på att det skulle bli den 28 november. Då hade jag nämligen fått tid till Smärt och rehab och min stora förhoppning var art dom kanske kunde hjälpa mig även med min förfärliga smärta i ländryggen och inte bara med min smärta i övre rygg, som jag sökte för den 12 september.

 

Tiden gick långsamt men äntligen var det bara en vecka kvar tills jag skulle få komma till läkaren i Linköping. Trodde jag. En vecka innan ringde en sköterska och talade om att dom hade missat att min läkare skulle vara ledig då, så dom var tvungna att flytta fram min tid lite . Den 12 december blev det till slut. Själv tyckte jag att det var lite väl länge som jag skulle få vänta eftersom jag redan fått vänta flera veckor på min första tid och frågade om jag inte kunde få komma till någon annan läkare istället, men tyvärr var det fullt.

 

Efter mitt första möte den 12 december blev summan av det hela att morfinet togs bort, en ny medicin för nervsmärtor sattes in och jag blev ordinerad sjukgymnastik och vattengympa. min läkare sa åt mig att ta kontakt med sjukgymnasterna på Finspångs vårdcentral för vidare uppföljning.

Jag satte igång med vattengymnastiken, eftersom sjukgymnasterna hade semester fram till den 7 januari, och påbörjade min nya medicin.

 

Jag blev sämre och sämre under tiden som gick och jag fick mer smärta i ländryggen och vissa dagar grät jag av smärtan.

 

Den 23 december kunde jag inte längre bita ihop. Jag fick ringa 112 för andra gången och ambulansen kom till mig efter 30 minuter. Ambulanspersonalen ringde och rådfrågade ortopeden om vad dom skulle göra och dom blev ombedda att ge mig en spruta med voltaren och jag skulle även ta en snabbverkande morfintablett så att jag kunde komma upp på benen och röra på mig i alla fall. Ortopeden på Vrinnevi ansåg inte att dom kunde göra något mer än att ge mig lite smärtlindring, så därför tyckte han att nag lika gärna kunde vara kvar hemma och gå på med lite morfin eftersom jag hade kvar några tabletter sen innan.

Med hjälp av behovsmedicin klarade jag i alla fall av att vara uppe på benen och jag fortsatte på det sättet som min läkare på smärt och rehab hade ordinerat. Det fungerade ett tag med hjälp av smärtlindring och en jävla envishet så lyckades jag hålla ihop till den 9 januari.

 

Den 9 januari brakade helvetet löst igen och smärtan i ländryggen var helt plötsligt fem gånger värre! Jag visste ju att ryggskott kan ta lång tid, men det här kändes annorlunda och den känslan hade jag redan vid första tillfället när jag trillade ihop, den 5 november.

Ambulans till Vrinnevi, igen. Det slutade som förra gången, hem igen och öka morfinet! Läkaren sa däermot åt mig att ringa igen om det skulle bli ännu värre. Jag tänkte för mig själv, hur långt ska det behöva gå för att dom ska göra något? Ja ja, hem blev det och som tur var fick jag låna ett gästeum av två underbara vänner för att slippa vara ensam över natten.

 

Det blev lördag och herre min skapare vilken hemsk dag rent ut sagt! Med hjälp av kryckor och en hel del morfin så kunde jag i alla fall hanka mig fram lite försiktigt. Jag hade aldrig tidigare upplevt den här smärtan i ländryggen! Aldrig någonsin! Dagen gick och det blev kväll. En kväll som slutade med ett samtal till 112. Jag hade blivit så pass mycket sämre att 1177, sjukvårdsrådgivningen, rekommenderat mig att åka in akut igen.

Den här gången blev jag inte hemskickad. Nej den här gången fick jag stanna en natt på Ortopeden på Vrinnevi för observation samt tillfällig smärtlindring. 

 

Söndag den 11 januari blev jag skickad med liggande sjuktransport till ryggkliniken på US i Linköping. 

Dagen därpå gjordes en ny magnetröntgen på ryggen för att se om mina två påbörjade diskbråck i ländryggen hade förvärrats på något sätt. På ronden under eftermiddagen, samma dag som jag gjort min röntgen, kom läkaren in och meddelade att det inte fanns några förändringar i ländryggen. Jag blev så chockad och frågade igen om det verkligen inte förvärrats eller uppstått något nytt som kan orsaka den här olidliga smärtan i rygg, ben och ljumskar, och han svara igen att det inte finns någon förändring.

Jag blev kvar i nio dagar och den 20 januari blev jag utskriven och åkte hem igen utan att veta så mycket mer än innan. Jag hade fått gjort en undersökning under tiden jag låg på ryggkliniken, ett EMG hos neurofysiologen. Man mäter nervsignaler och muskelfunktkonen kan man säga. Det skulle jag få svar på senare av min läkare. Även ett borreliaprov togs. 

 

Väl hemma den 20 januari, med nya mediciner och åter igen bortplockat morfin, så kände jag mig alldeles tom inom mig. Vad ska hända nu? Jag visste att en remiss var skickad till neurologen för vidare utredning, men tills dess då? Hur ska jag klara av allt själv hemma?!

Efter att jag fått tag i sjukgymnasterna den 7 januari och lyckats få en tid till dom den 21 januari, så bestämde ja mig för att ta mig dit för att höra vad dom hade att säga. Jag ville ju komma nån stans och inte bara stå och trampa på ett ställe. Jag vill bli bra och leva ett liv!

 

Så blev det. Efter ett varv till sjukgymnasten och två övningar med mig hem så hade även den här dagen gått. Klockan blev sängdax och jag skulle ta av mig strumporna och PANG så högg det till, värre än NÅGONSIN, mitt i kotpelaren långt nere i ländryggen. EXAKT på samma ställe som tidigare.

Jag tänkte att nej jag skiter i att ringa efter ambulans den här gången. Jag skickade i mig mina natt-tabletter och somnade efter en bra stund. Efter en helvetesnatt vaknade jag klockan nio och känner att jag inte kommer ur sängen. Va i hela helvetet är det som händer?! Som tur var så hade jag, lyckligtvis, tagit med mig min dosett med min medicin in till sängen så det var bara att ta tabletterna och vänta på att dom skulle göra nytta, så att jag i alla fall kunde ta mig upp. Det gick 15 minuter, 30 minuter, 45 minuter och till slut hade det gått en timme utan någon som helst effekt. Då va det bara för mig att ringa 112 igen...

 

Ironiskt nog så var det samma ambulansförare som klev innanför dörren som tidigare hade hämtat mig alla gånger.

Dom började med att ringa till ryggkliniken i Linköping, eftersom det var där jag var sist, och frågade om det var dit dom skulle köra mig på en gång. Vilket det inte var. Dom kunde inte skriva in mig akut, så det blev akuten i Norrköping ytterligare en gång.

När jag kom in ringde läkarna till Linköping igen då Norrköping ansåg att dom inte kunde hjälpa mig utan att det är Linköping som ska ta hand om mig. Efter sex timmars väntan i korridoren kom läkaren som efter många försök lyckats få tag i Ryggkliniken. Dom svarade dock att dom inte kan göra något mer för mig eftersom inget speciellt har hittats på röntgen.

Summan av det hela blev att jag denna gång fick ligga kvar på AVA för att dom skulle kunna ge mig tillfällig smärtlindring. Mer kunde dom inte göra. Dagen efter fick jag prata med en hjärtläkare som talade om för mig att jag var tvungen att skickas hem eftersom dom inte kan hjälpa mig där, och att jag skulle kontakta min läkare på vårdcentralen på måndag för att få mer hjälp därifrån.

 

Helgen gick och jag hade ett rent helvete med denna smärta som inte ville ge med sig!

Det hade blivit mycket värre sedan jag blev utskriven från ryggkliniken.

 

Måndagen den 26 januari ringer jag till vårdcentralen och talar om vad som hänt och ber om en tid till min läkare. Dom hänvisar mig till smärt och rehab i Linköping, eftersom det är dom som har hand om mig. Jag ringer direkt dit och drar samma historia som jag gjort till vårdcentralen och sköterskan skriver ett meddelande där hon ber att min läkare ska ringa mig. Dagen gick och han ringde aldrig.

 

Natten till tisdag... Efter att jag nästan svimmat fyra gånger och spytt en gång under natten till PLUS att mina ben värkt så mycket att jag trodde att dom var på väg att gå av, så ringde jag ytterligare en gång till smärt och rehab i hopp om att min läkare skulle ringa mig idag.

Jag bad sköterskan att skicka ett till meddelande till honom efter att jag talat om hur min natt varit. Jag väntade hela dagen, med en rygg och två ben som sprängvärkte på ren svenska, TROTS alla värktabletter, men min läkare ringde inte den dagen heller.

Sköterskan som jag hade pratat med tidigare talade om för mig att hon visste att min läkare hade väldigt mycket att göra och hon visste därför inte om han hade tid att ringa idag, men att han KANSKE i så fall ringde mig i morgon istället. Och mycket riktigt, så blev det. 

 

Idag ringde min läkare, ÄNTLIGEN!!

Jag förklarade för honom hur jag haft det och att det nu är värre än någonsin. Han berättar för mig att han hade läst i min journal och sett att jag legat inne på ryggkliniken en vända samt AVA i Norrköping en natt. Han talade också om för mig att han hade fått svaret på min EMG där man kunde se att jag haft en nervpåverkan ifrån nerverna som går ifrån L4-L5, men att det inte ska ha någon betydelse nu. Eh, va?? Vänta nu.. Har HAFT en nervpåverkan? Men jag har ju aldrig haft så här ont?! Det sa jag aldrig för jag blev så chockad och han pratade vidare och tillslut säger han det som får mig att stelna till... "Ja, man ser ju på din senaste röntgen att det ena påbörjade diskbråcket har blivit ett diskbråck och trycker på nervrötterna, framförallt på höger sida".

VA?! Va i helvete! Först kommer ena chocken och sen den andra som får mig att bli precis stum! Varför har dom ljugit för mig?! Jag fattar ingenting! Jag hittade inte ens orden att fråga läkaren om det, så det är fortfarande en stor fråga som får mig att älta om och om igen.

Men det lovar jag att ta reda på när jag samlat mig och lyckats få tag i någon som kan, eller framför allt har tid, att förklara för mig varför man mörkat detta och ljugit mig rakt upp i ansiktet?!

 

Direkt efter samtalet ringer telefonen igen. Jag försöker att samla ihop mig och svarar. 

Då är det en kvinna ifrån Vårdlotsen som ringer.

"Hej mitt namn är ***** och jag ringer från Vårdlotsen i Östergötland", börjar hon. 

Vafan hinner jag tänka, vad nu?!

Då talar hon om att på grund av att Linköping har långa väntetider när det gäller ryggoperationer så har en remiss skickats till Jönköping som nu eventuellt erbjuder mig att få komma till dom istället. "Eh, va?", säger jag både chockad och oförstående. "Ja för du har väl ett diskbråck i ländryggen som bråkar med dig som jag har förstått det..?" 

VA?! EN TILL SOM VET MER ÄN MIG!

Hon ville bara ta lite information till Art Clinic i Jönköping och bad sedan att få återkomma nästa vecka med mer information.

 

Ja, vad ska man säga.. Vilken sjukvård. 

Fortsättning på de här historien kanske kommer så småningom när JAG vet lite mer om mig själv.

Just nu är jag väldigt förvirrad, ledsen och tydligen väldigt ovetande.