vickanz.blogg.se

Här speglaz mina tankar & funderingar

Fortsätt kriga

Kategori: Allmänt

 Foto: Jag tränar rörlighet, styrka och balans

 

Hej på er alla fina människor!

Nu var det väldigt längesen jag var här och skrev. Igen. Anledningen är helt enkelt att jag inte har orkat och det är det som gör mig till en mindre bra bloggerska har jag märkt... Det kan gå rätt så länge mellan inläggen men jag ska försöka bli bättre på att få till en kontinutet i mitt skrivande. För min egen skull främst, eftersom jag mår bra utav att få skriva av mig mina tankar och känslor som ofta skapar stor ångest i mig.
 
Smärt och Rehab
 
Jag har haft rätt så mycket omkring mig under en ganska lång period och det har tagit mycket kraft men även hopp ifrån mig.
Som ni tidigare har kunnat läsa er till så har jag kastats fram och tillbaka mellan olika vårdinrättningar och ska jag vara helt ärlig så har jag känt mig ganska så vilsen i allt. Läkare säger olika saker, dom skakar på huvudet och summan har blivit att jag ska lära mig hantera mina smärtor och leva med dom. Under 10 veckor 2015 ingick jag i en rehabiliteringsgrupp på Smärt och rehabenheten i Linköping. Där fanns läkare, psykologer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter inkopplade som i ett team kring mig och åtta andra med kronisk smärta. Under dessa 10 veckor gick vi alla tillsammans i KBT, Kognitivbeteendeterapi där vi fick verktyg i att lära oss att hantera våra känslor och smärtupplevelser. Vi tränade sjukgymnastik och fick även där lära oss att acceptera och hantera våra smärtor och känna in vilken nivå som var den rätta för dagen. Varje person hade även en arbetsterapeut och en läkare som följde upp allt under tidens gång.
 
Mina egna reflektioner, känslor och tankar
 
Jag klev in i detta med ett öppet sinne och viljan att lära mig nya saker. Min främsta önskan var, och är fortfarande att bli smärtfri. Men efter en tid i rehabgruppen så kände jag en stark frustration. Det blev liksom inte som jag hade tänkt och jag kände mig riktigt besviken kring upplägget.
Att ingå i en grupp med åtta personer som ingen var den andra lik gav mig ingenting. Allt var gruppbaserat och jag kände mig faktiskt rätt så malplacerad. Men jag vill understryka att jag förstår och att jag tycker det är en bra tanke med att erbjuda personer med långvarig smärtproblematik, att få gå i en sån här rehabgrupp och få chansen att dela med sig av sina upplevelser med andra i liknande situation. MEN, jag skanade individanpassad hjälp. Att jag skulle träna på att sätta mig på en stol korrekt och att kliva upp och ner på en stepbräda i 30 minuter, kändes för mig som en förolämpning eftersom sjukgymnasterna ansåg att jag absolut inte hade några som helst problem med detta, men ändå så skulle jag göra det. Att inte låta mig göra sånt som JAG skulle ha nytta av istället och som skulle kunna hjälpa mig med MINA problem, känsdes rätt så meningslöst. Jag förklarade ju att jag förstod syftet med övningarna och dom höll med om att detta inte var några svårigheter för mig. Det här är bara ett exempel på saker som gjorde att jag kände mig nonchalerad och rent av trampad på.
Med mina kunskaper kring träning och kroppens anatomi (jag är utbildad massageterapeut och gruppträningsinstruktör) så fick jag vid flera tillfällen vara nån slags "visningsdocka" i flera sjukgymnastiksövningar. Jag undrade många gånger vad jag gjorde där eftersom jag aldrig fick någon rättelse eller konstruktiv kritik i det jag gjorde. Jag fick hela tiden beröm i hur korrekt jag utförde uppgifterna. "Var nöjd då", kanske du tänker. Nej, jag är ju inte det. Det var ju inte därför jag var där. Jag var inte där för att få beröm, jag var där i hopp om att förändra något som i sin tur kunde leda till mindre smärta.
 
Tre månader har gått
 
Nu har det gått tre månader sen jag avslutade min tid på Smärt och rehabenheten i Linköping och ingenting har förändrats kring min kroniska smärta. Jag har under lång tid tvingats gå på behandlingar hos sjukgymnast och naprapat för att inte bryta ihop helt och hållet. Jag åker till Stockholm för att få hjälp hos den bästa sjukgymnasten som jag någonsin har träffat och jag går på behandlingar hos världens bästa naprapat i Norrköping. Utan dessa två fantastiska terapeuter hade jag aldrig klarat av detta. Aldrig. 
Jag lever med ständiga smärtor som försöker knäcka mig men jag försöker att vara stark. Jag försöker att hålla kvar i det lilla hopp som finns kvar och jag försöker stå rak i ryggen och inte låta mig gå sönder helt. 
I morgon börjar en ny resa i mitt liv som jag hoppas så otroligt mycket på. Jag hoppas kunna nå ett smärtfritt och lyckligt liv för jag vill inte leva så som jag gör idag. Jag vet att jag är långt ifrån att vara ensam när det kommer till att slåss mot orättvisor, smärta, motgångar och så vidare, och till er alla där ute som har det tufft och som ibland går i tankar att ge upp. Fortsätt slåss! Du är värd ditt liv och du är värd att få ta dig igenom svårigheter och växa dig stark genom dom! Du är viktig och värdefull för många runt omkring dig och när du känner dig ensam och liten så kanske detta kan ge dig en tröst och en gnutta styrka.
 
Du är bra som du är
 
När du känner dig ensam och ingen bryr sig, läs då detta eftersom det är helt sant.
Varje kväll tänker någon på dig innan de somnar.
Minst 15 männisor i denna värld älskar dig.
Den enda anledningen till varför någon någonsin skulle tycka illa om dig, är för att de skulle vilja vara precis som du.
Finns minst två personer i denna värld som skulle dö för dig.
Du betyder allt för någon. Någon som du inte ens vet exixterar älskar dig.
När du gör det största misstaget någonsin, kommer något bra utav det.
När du tror att världen har vänt dig ryggen, ta en titt.
Kom alltid ihåg komplimanger du fått och glöm oförskämda kommentarer.
 
 
Vickanz

Kommentarer


Kommentera inlägget här: