vickanz.blogg.se

Morgonkaffe och Nyhetsmorgon startade dagen i väntan på att konståknings EM skulle dra igång. Jag jobbar fortfarande väldigt hårt med att acceptera.  Acceptera att min kropp inte fixar fysisk ansträngning. 

Igår blev jag tvungen att köra mamma till akuten då hon fått lunginflammation, och det fick jag sota för idag.

Smärta från helvetet på ren svenska.

 

Observera! Ni som tycker att jag bara gnäller får jätte gärna bara sluta läsa redan nu. Jag skriver här för att JAG behöver det, inte för att NI är tvingade till att läsa och irritera er på mitt gnällande. Och ni som anser att jag klagar och tycker synd om mig själv, go fuck youre self.

Om jag ska gå tillbaka till dagsformen igen så är den, som kag skrev, inte alls bra. Tidigare när jag tillexempel har legat i fåtöljen, som man kan vippa lite bakåt och hissa upp fötterna i, så har jag nio av tio gånger legat på endast en etta på vas-skalan (med smärtlindring), idag har jag under morgonen legat på ungefär en åtta istället, vilket är väldigt högt. Vas-skalan är alltså en skala som bland annat sjukvården använder sig av för att patienten ska kunna beskriva hur lite/mycket smärta hen har, där ett är lägst och tio är värsta tänkbara. Själv tycker jag att det är jätte svårt att uppskatta min smärta i form av en skala, eftersom jag har en relativt hög smärttröskel, men jag har försökt att lära mig hur "min" skala ser ut. 

 Hur som helst, att ligga på en åtta med grundmedicinering känns inte alls bra tycker jag. När jag ligger i fåtöljen och bara vrider på huvudet så gör det så fruktansvärt ont på höger sida om kotpelaren långt nere i ryggen, och så tydligt har jag aldrig känt tidigare. Även när jag med små små minimala rörelser svankar och krummar ryggen när jag ligger ner så gör det sjukt ont, och så har jag heller aldrig känt tidigare. Det här är något som gnager i mig. Ska jag behöva gå på extra morfin för att överhuvudtaget kunna ta mig upp ifrån fåtöljen? Det känns inte alls bra! Läkarna säger ju, precis som jag också är fullt medveten om, att morfin inte alls är nyttigt i längden längden, men jag tvingas ju ändå att spruta i mig det vid dessa tillfällen. Jag ska kanske även tillägga att jag aldrig tidigare ens tagit en vanlig Alvedon när jag varit sjuk, och att nu tvingas trycka i sig 18 tabletter om dagen plus behovsmedicin, ja du kanske förstår, det känns frustrerande.

 

Jag har haft smärta, mer eller mindre sen jag var 13 år och det säger sig ju självt, jag har ju vant mig och hittat sätt som har gjort att jag har lärt mig hantera smärtan. Det gick länge, flera år, sen sa kroppen bevisligen ifrån.

Från och med 2009, då jag var med i en krock på en biltävling i Norge, har smärtan bara blivit värre och värre med tiden och i september förra året kom kraschen, sen känner jag att det bara har gått utför.

Jag kunde aldrig tro det här, inte ens i min vildaste fantasi. Jag älskar ju att vara aktiv, jag älskar att träna och inspirera andra till ett hälsosammare liv, och nu kan jag inte göra det som jag lever för. Det jag skulle vilja göra är att skaka om läkarna och bara få dom att förstå att det är något som inte står rätt till! Allt jag önskar är att få leva.

Just idag försöker jag vara glad och se positivt på det lilla som jag faktiskt kan klara av, men det är jobbigt att hela tiden gå ett steg fram för att sedan gå tre steg tillbaka. Jag hinner bara lysa upp en kort stund mellan gångerna och sen slocknar lågan lika snabbt igen. Det känns som att jag vandrar mellan himmel och helvete.

 

Det jag försöker att tänka på när det är som värst är att det kunde varit så mycket värre och att jag borde vara tacksam. Jag ska försöka göra den här dagen till det bästa och önskar dig detsamma! Kom ihåg, att livet går vidare trots motgångar! Försök att omvandla dina motgångar till positiva och lärorika tillgångar! Kämpa på och håll huvudet högt om du möter en stark vind som försöker trycka dig tillbaka! Du klarar mer än du tror och låt ingen trampa på dig! 

Vad händer egentligen 

 

Den 12 september var första gången som jag åkte akut till Vrinnevi i Norrköping. Jag åkte dit på grund av att jag då haft hemsk huvudvärk oavbrutet i två veckor samt fruktansvärda nack- och bröstryggssmärtor under en längre tid. Dessutom vaknade jag den här Fredagen med ett snett ansikte. Jag trodde inte att det var sant när jag såg mig i spegeln. Man hittade ju ingenting på den skallröntgen som man gjorde då och man skickade istället en remiss till min vårdcentral med rekommendationen att en magnetröntgen bör göras omgående, eftersom jag haft dessa problem sedan 2009. Jag blev utskriven och hemskickad med olika morfinpreparat för att hålla smärtan nere till en kontrollerad nivå tills man fått bukt med vad som är problemet.

 

Några veckor senare gjordes en magnetröntgen på hela ryggen och då kunde man se att jag har ett diskbråck i bröstryggen och två påbörjade diskbråck i korsryggen. Däremot tyckte inte läkarna att något av det som dom hittat ska ha någon påverkan när det gäller den smärta som jag har. Men ansiktet då? Det sa dom aldrig något om. Då min tidigare läkare talade om för mig att han inte kunde hjälpa mig mer efter att ha skickat mig på en röntgen, så skickades jag över till Smärt och Rehab i Linköping istället.

 

Den 5 November var den första dagen då jag trillade ihop hemma på grund av en fruktansvärd smärta som högg till i ländryggen när jag skulle lyfta en lätt kartong. Efter att ha åkt ambulans in till Vrinnevi och fått en jädra massa morfin i kroppen så fick jag åka hem efter att träffat en stressad ortoped som sa att jag antagligen fått ett ryggskott. Öka morfinet och rör på dig så mycket som möjligt, fick kag som råd. Jag kunde inte gå ut ifrån akuten så mamma körde mig i rullstol och sen blev jag inlyft i bilen.

Jag förskte att göra som han sa och väntade ihärdigt på att det skulle bli den 28 november. Då hade jag nämligen fått tid till Smärt och rehab och min stora förhoppning var art dom kanske kunde hjälpa mig även med min förfärliga smärta i ländryggen och inte bara med min smärta i övre rygg, som jag sökte för den 12 september.

 

Tiden gick långsamt men äntligen var det bara en vecka kvar tills jag skulle få komma till läkaren i Linköping. Trodde jag. En vecka innan ringde en sköterska och talade om att dom hade missat att min läkare skulle vara ledig då, så dom var tvungna att flytta fram min tid lite . Den 12 december blev det till slut. Själv tyckte jag att det var lite väl länge som jag skulle få vänta eftersom jag redan fått vänta flera veckor på min första tid och frågade om jag inte kunde få komma till någon annan läkare istället, men tyvärr var det fullt.

 

Efter mitt första möte den 12 december blev summan av det hela att morfinet togs bort, en ny medicin för nervsmärtor sattes in och jag blev ordinerad sjukgymnastik och vattengympa. min läkare sa åt mig att ta kontakt med sjukgymnasterna på Finspångs vårdcentral för vidare uppföljning.

Jag satte igång med vattengymnastiken, eftersom sjukgymnasterna hade semester fram till den 7 januari, och påbörjade min nya medicin.

 

Jag blev sämre och sämre under tiden som gick och jag fick mer smärta i ländryggen och vissa dagar grät jag av smärtan.

 

Den 23 december kunde jag inte längre bita ihop. Jag fick ringa 112 för andra gången och ambulansen kom till mig efter 30 minuter. Ambulanspersonalen ringde och rådfrågade ortopeden om vad dom skulle göra och dom blev ombedda att ge mig en spruta med voltaren och jag skulle även ta en snabbverkande morfintablett så att jag kunde komma upp på benen och röra på mig i alla fall. Ortopeden på Vrinnevi ansåg inte att dom kunde göra något mer än att ge mig lite smärtlindring, så därför tyckte han att nag lika gärna kunde vara kvar hemma och gå på med lite morfin eftersom jag hade kvar några tabletter sen innan.

Med hjälp av behovsmedicin klarade jag i alla fall av att vara uppe på benen och jag fortsatte på det sättet som min läkare på smärt och rehab hade ordinerat. Det fungerade ett tag med hjälp av smärtlindring och en jävla envishet så lyckades jag hålla ihop till den 9 januari.

 

Den 9 januari brakade helvetet löst igen och smärtan i ländryggen var helt plötsligt fem gånger värre! Jag visste ju att ryggskott kan ta lång tid, men det här kändes annorlunda och den känslan hade jag redan vid första tillfället när jag trillade ihop, den 5 november.

Ambulans till Vrinnevi, igen. Det slutade som förra gången, hem igen och öka morfinet! Läkaren sa däermot åt mig att ringa igen om det skulle bli ännu värre. Jag tänkte för mig själv, hur långt ska det behöva gå för att dom ska göra något? Ja ja, hem blev det och som tur var fick jag låna ett gästeum av två underbara vänner för att slippa vara ensam över natten.

 

Det blev lördag och herre min skapare vilken hemsk dag rent ut sagt! Med hjälp av kryckor och en hel del morfin så kunde jag i alla fall hanka mig fram lite försiktigt. Jag hade aldrig tidigare upplevt den här smärtan i ländryggen! Aldrig någonsin! Dagen gick och det blev kväll. En kväll som slutade med ett samtal till 112. Jag hade blivit så pass mycket sämre att 1177, sjukvårdsrådgivningen, rekommenderat mig att åka in akut igen.

Den här gången blev jag inte hemskickad. Nej den här gången fick jag stanna en natt på Ortopeden på Vrinnevi för observation samt tillfällig smärtlindring. 

 

Söndag den 11 januari blev jag skickad med liggande sjuktransport till ryggkliniken på US i Linköping. 

Dagen därpå gjordes en ny magnetröntgen på ryggen för att se om mina två påbörjade diskbråck i ländryggen hade förvärrats på något sätt. På ronden under eftermiddagen, samma dag som jag gjort min röntgen, kom läkaren in och meddelade att det inte fanns några förändringar i ländryggen. Jag blev så chockad och frågade igen om det verkligen inte förvärrats eller uppstått något nytt som kan orsaka den här olidliga smärtan i rygg, ben och ljumskar, och han svara igen att det inte finns någon förändring.

Jag blev kvar i nio dagar och den 20 januari blev jag utskriven och åkte hem igen utan att veta så mycket mer än innan. Jag hade fått gjort en undersökning under tiden jag låg på ryggkliniken, ett EMG hos neurofysiologen. Man mäter nervsignaler och muskelfunktkonen kan man säga. Det skulle jag få svar på senare av min läkare. Även ett borreliaprov togs. 

 

Väl hemma den 20 januari, med nya mediciner och åter igen bortplockat morfin, så kände jag mig alldeles tom inom mig. Vad ska hända nu? Jag visste att en remiss var skickad till neurologen för vidare utredning, men tills dess då? Hur ska jag klara av allt själv hemma?!

Efter att jag fått tag i sjukgymnasterna den 7 januari och lyckats få en tid till dom den 21 januari, så bestämde ja mig för att ta mig dit för att höra vad dom hade att säga. Jag ville ju komma nån stans och inte bara stå och trampa på ett ställe. Jag vill bli bra och leva ett liv!

 

Så blev det. Efter ett varv till sjukgymnasten och två övningar med mig hem så hade även den här dagen gått. Klockan blev sängdax och jag skulle ta av mig strumporna och PANG så högg det till, värre än NÅGONSIN, mitt i kotpelaren långt nere i ländryggen. EXAKT på samma ställe som tidigare.

Jag tänkte att nej jag skiter i att ringa efter ambulans den här gången. Jag skickade i mig mina natt-tabletter och somnade efter en bra stund. Efter en helvetesnatt vaknade jag klockan nio och känner att jag inte kommer ur sängen. Va i hela helvetet är det som händer?! Som tur var så hade jag, lyckligtvis, tagit med mig min dosett med min medicin in till sängen så det var bara att ta tabletterna och vänta på att dom skulle göra nytta, så att jag i alla fall kunde ta mig upp. Det gick 15 minuter, 30 minuter, 45 minuter och till slut hade det gått en timme utan någon som helst effekt. Då va det bara för mig att ringa 112 igen...

 

Ironiskt nog så var det samma ambulansförare som klev innanför dörren som tidigare hade hämtat mig alla gånger.

Dom började med att ringa till ryggkliniken i Linköping, eftersom det var där jag var sist, och frågade om det var dit dom skulle köra mig på en gång. Vilket det inte var. Dom kunde inte skriva in mig akut, så det blev akuten i Norrköping ytterligare en gång.

När jag kom in ringde läkarna till Linköping igen då Norrköping ansåg att dom inte kunde hjälpa mig utan att det är Linköping som ska ta hand om mig. Efter sex timmars väntan i korridoren kom läkaren som efter många försök lyckats få tag i Ryggkliniken. Dom svarade dock att dom inte kan göra något mer för mig eftersom inget speciellt har hittats på röntgen.

Summan av det hela blev att jag denna gång fick ligga kvar på AVA för att dom skulle kunna ge mig tillfällig smärtlindring. Mer kunde dom inte göra. Dagen efter fick jag prata med en hjärtläkare som talade om för mig att jag var tvungen att skickas hem eftersom dom inte kan hjälpa mig där, och att jag skulle kontakta min läkare på vårdcentralen på måndag för att få mer hjälp därifrån.

 

Helgen gick och jag hade ett rent helvete med denna smärta som inte ville ge med sig!

Det hade blivit mycket värre sedan jag blev utskriven från ryggkliniken.

 

Måndagen den 26 januari ringer jag till vårdcentralen och talar om vad som hänt och ber om en tid till min läkare. Dom hänvisar mig till smärt och rehab i Linköping, eftersom det är dom som har hand om mig. Jag ringer direkt dit och drar samma historia som jag gjort till vårdcentralen och sköterskan skriver ett meddelande där hon ber att min läkare ska ringa mig. Dagen gick och han ringde aldrig.

 

Natten till tisdag... Efter att jag nästan svimmat fyra gånger och spytt en gång under natten till PLUS att mina ben värkt så mycket att jag trodde att dom var på väg att gå av, så ringde jag ytterligare en gång till smärt och rehab i hopp om att min läkare skulle ringa mig idag.

Jag bad sköterskan att skicka ett till meddelande till honom efter att jag talat om hur min natt varit. Jag väntade hela dagen, med en rygg och två ben som sprängvärkte på ren svenska, TROTS alla värktabletter, men min läkare ringde inte den dagen heller.

Sköterskan som jag hade pratat med tidigare talade om för mig att hon visste att min läkare hade väldigt mycket att göra och hon visste därför inte om han hade tid att ringa idag, men att han KANSKE i så fall ringde mig i morgon istället. Och mycket riktigt, så blev det. 

 

Idag ringde min läkare, ÄNTLIGEN!!

Jag förklarade för honom hur jag haft det och att det nu är värre än någonsin. Han berättar för mig att han hade läst i min journal och sett att jag legat inne på ryggkliniken en vända samt AVA i Norrköping en natt. Han talade också om för mig att han hade fått svaret på min EMG där man kunde se att jag haft en nervpåverkan ifrån nerverna som går ifrån L4-L5, men att det inte ska ha någon betydelse nu. Eh, va?? Vänta nu.. Har HAFT en nervpåverkan? Men jag har ju aldrig haft så här ont?! Det sa jag aldrig för jag blev så chockad och han pratade vidare och tillslut säger han det som får mig att stelna till... "Ja, man ser ju på din senaste röntgen att det ena påbörjade diskbråcket har blivit ett diskbråck och trycker på nervrötterna, framförallt på höger sida".

VA?! Va i helvete! Först kommer ena chocken och sen den andra som får mig att bli precis stum! Varför har dom ljugit för mig?! Jag fattar ingenting! Jag hittade inte ens orden att fråga läkaren om det, så det är fortfarande en stor fråga som får mig att älta om och om igen.

Men det lovar jag att ta reda på när jag samlat mig och lyckats få tag i någon som kan, eller framför allt har tid, att förklara för mig varför man mörkat detta och ljugit mig rakt upp i ansiktet?!

 

Direkt efter samtalet ringer telefonen igen. Jag försöker att samla ihop mig och svarar. 

Då är det en kvinna ifrån Vårdlotsen som ringer.

"Hej mitt namn är ***** och jag ringer från Vårdlotsen i Östergötland", börjar hon. 

Vafan hinner jag tänka, vad nu?!

Då talar hon om att på grund av att Linköping har långa väntetider när det gäller ryggoperationer så har en remiss skickats till Jönköping som nu eventuellt erbjuder mig att få komma till dom istället. "Eh, va?", säger jag både chockad och oförstående. "Ja för du har väl ett diskbråck i ländryggen som bråkar med dig som jag har förstått det..?" 

VA?! EN TILL SOM VET MER ÄN MIG!

Hon ville bara ta lite information till Art Clinic i Jönköping och bad sedan att få återkomma nästa vecka med mer information.

 

Ja, vad ska man säga.. Vilken sjukvård. 

Fortsättning på de här historien kanske kommer så småningom när JAG vet lite mer om mig själv.

Just nu är jag väldigt förvirrad, ledsen och tydligen väldigt ovetande.

 

 

 

 

En liten del av en lång historia

 

 

Den 11 januari- Jag blev skickad från akutvårdsavdelningen i Norrköping med liggande sjuktransport till ryggkliniken på US i Linköping. Där blev jag kvar i nio dagar.

 

Den 20 januari- Jag blev utskriven från ryggkliniken på US i Linköping. Utskriven och hemskickad med en ny smärtlindrande medicin som jag direkt skulle börja trappa ut med hjälp av det uttrappningsschema som jag fick med mig.

 

Den 21 januari- Jag skulle ta av mig strumporna och på en sekund högg det till i ryggen och jag fick slänga mig ner i sängen pga fruktansvärd smärta! Efter att ha lyckats få i mig en hel del stark smärtlindring som jag tidigare lagt in i sängen, lyckades jag somna.

Efter sex timmar lång väntan i korridoren på akuten kommer läkaren och meddelar att Linköping inte vill ha mig där eftersom jag tidigare varit inskriven hos dom, och för att dom anser att dom inte kan hjälpa mig mer.

Eftersom jag var så pass smärtpåverkad fick jag vara kvar en natt på AVA för smärtlindring.

Den 23 januari- Jag blev hemskickad av en hjärtläkare och blev ombedd att ringa vårdcentralen på måndagen den 26 januari och be dom om hjälp.

Den 26 januari- Jag ringer, precis som hjärtläkaren sa att jag skulle göra, till min vårdcentral och talar om att jag blivit mycket sämre än när jag låg inne på ryggkliniken samt att jag även legat inne på AVA efter det.
Dom säger att dom inte kan hjälpa mig eftersom det är Smärt & Rehab i Linköping som har hand om mig.
Jag ringer Smärt & Rehab direkt efter att jag pratat med min vårdcentral. Jag ber sköterskan som svarade att få boka en tid hos min läkare för att jag blivit mycket sämre och behöver hjälp snarast. Hon säger att hon ska skicka ett meddelande till läkaren där hon ber honom att ringa mig. Han ringde aldrig under dagen.

Den 26 januari natten till den 27 januari- Jag var väldigt nära på att svimma fyra gånger pga smärta när jag skulle gå från toaletten till sovrummet. Jag kräktes för att det gjorde så ont i magen, ryggen, båda benen och ända ner under fotsulorna. Efter att ha kramat spy-hinken ett bra tag och lyckats få i mig lite smärtlindring, somnade jag.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam när det gäller att inte få den hjälp man behöver av sjukvården, men nu bryter jag på riktigt ihop! det känns som att jag står och skriker rakt in i en vägg! 

 

Vem kan hjälpa när ingen vill ha mig eller anser sig inte ha tid att kontakta mig?

 

 

 

Det var fredagkväll. Jag och mina två fantastiska vänner, Linus och Jennifer, skulle ses och ha en myskväll framför tv:n. Efter att vi hämtat mat och jag klivit ur bilen på uppfarten till Linus och jennifers hus, händer det som bara inte får hända. Inte igen!! Helt plötsligt blev jag alldeles stilla. Jag frös till av smärtan som dök upp som en blixt från klar himmel och jag kunde inte förflytta mig framåt. Det låter kanske larvigt, men jag kunde verkligen inte det! Varenda gång jag försökte ta ett steg, ökade smärtan omgående. Minsta lilla rörelse fick mig att nästan tappa andan.

Jag ropade på Jennifer som hade gått före. Jag kände att benen nästan inte ville bära mig, dom höll på att vika sig av smärtan. Det värkte i ryggen, ljumskarna, ner i benen och fram i magen. När Jennifer såg att jag höll på att trilla ihop ropade hon snabbt efter Linus som direkt kommer för att hjälpa till. Med hjälp av mina två fantastiska hjältar, som jag inte kan tacka tillräckligt mycket, så kom jag i alla fall in ifrån kyla och blåst. Väl inne så skulle vi försöka få ner mig på golvet på något sätt. Men hur..? Ja, det undrade vi alla. Eftersom jag varit med om det här två gånger tidigare så visste jag att det bara fanns ett alternativ. Att lägga ner mig snabbt på golvet. För ju snabbare man gör det desto snabbare är den där jävla smärtan, som uppstår vid minsta rörelse, borta. Så blev det, ner på golvet och sen var det bara att ringa ambulans...

 

Första gången när det här hände blev det exakt samma sak som den här gången fast då dubbel smärta. En ambulans hämtade mig och det blev transport in till akuten i Norrköping.

Skillnaden mot den här gången var även att jag då skickades hem med, "ett eventuellt ryggskott".

Det jag viste då var att jag i oktober fick veta att jag har ett diskbråck i bröstryggen, två påbörjade diskbråck i korsryggen och en skolios. Efter att ortopeden sa att jag antagligen råkat ut för ett ryggskott, så började jag tvivla på att han faktiskt läst i min journal som han tidigare sagt att han gjort. Varför jag tvivlar på det är så enkelt som att jag blev väldigt snabbt undersökt, i max 2 minuter, då han endast klämde lite lätt på mjukdelar, dvs muskulatur, han fokuserade mer på sin hysteriskt pipande sökare än på mig som patient som gråter och hyperventilerar på grund av smärta, och för att efter 27.5 mg morfin som jag fått intravenöst inte tagit bort någon som helst smärta,  och för att jag kan inte gå ut från akuten utan blir utkörd i rullstol till mammas bil och sen inlyft i bilen av en okänd man. Efter den resan har jag haft fortsatt rejält ont i ryggen och jag har till och från gått med hjälp av kryckor.

 

...Så låg jag där, i ambulansen, på väg till vrinnevi. Linus följde med bakom i min bil så att jag kunde åka med honom hem igen. Jag var ju ganska säker på att jag skulle få vända hemåt igen eftersom dom inte "kan göra nåt" på akuten. Det var ju bara ett ryggskott och det kan ta tid. Och mycket riktigt, armkrok med Linus haltade jag ut till bilen full med morfin och åkte tillbaka till Jennifer och Linus igen. Läkaren tyckte att jag skulle börja äta morfinet igen som jag för en månad sedan lagt av med. Det var nämligen läkaren på smärt och rehab som bestämde den 12 december att jag skulle sluta äta morfinet som sattes in den 12 september när jag blev inlagd på AVA (akutvårdsavdelningen), på grund av annan smärtproblematik. Förutom att börja äta morfin igen blev jag även tillsagd att återkomma till akuten om besvären tilltog, såsom känselbortfall eller om jag inte längre kunde kontrollera avföring/urin, annars skulle jag kontakta vårdcentralen på måndag. "Kul skämt" tänkte jag... Hem igen.

 

Väl hemma igen stod den där berömda pizzan som vi hade hämtat tidigare under kvällen och väntade på mig!

Fy kattskit va hungrig jag var!! Minns inte ens när jag var så hungrig senast! Efter att jag käkat några tuggor och magen var nöjd så var det hög tid att skalla kudden. 

 

Natten var väl inte något att hurra över direkt. Jag sov varannan timme ungefär. Vaknade av smärtan när jag skulle vända på mig. Dagen efter insåg jag att det där med morfin var verkligen vad jag behövde.. Jag kom inte ur sängen och att ta på mig kläderna kunde jag bara glömma! Så det var bara för stackars Linus att ta på sig assistenttröjan och börja klä på Agda 92 kläderna och se glad ut. 

 

Dagen gick och den var ett rent helvete. Som tur var så hade Linus ett par gamla kryckor som jag fick låna, för jag tog mig inte fram. Trots morfin. Det blev kväll och jag står på toaletten och gör mig iordning för natten. Då känner jag att det blir blött byxorna och inser efter en bra stund att jag helt enkelt inte kan kontrollera urinen. Jag ville inte tro att det var sant, men det var bara & gilla läget. Jag minns känslan som uppstod. Jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var. Tankarna snurrade, hur ska jag säga det här till Linus & Jennifer? Men, jag tänkte att det här faktiskt inte var något som jag kunde kontrollera eller göra någonting åt.

Så efter mina fina vänners respons och deras spontana reaktion att ringa sjukvårdsupplysningen och rådfråga dom hur jag skulle göra så blev det ytterligare en resa in till vrinnevi med ambulans. Efter undersökningen beslutade sig läkaren för att jag skulle bli kvar över natten. 

 

Dagen efter hade jag fortsatt ont och hade istället svårt att tömma blåsan. Jag hade över 6 dl i blåsan men kände mig inte kissnödig. Efter mycket om och men kunde jag i alla fall tömma så att jag bara hade 1.5 dl kvar.

Även den här dagen gick och ungefär vid lunchtid kom det in en sköterska på rummet och talade om för mig att jag skulle bli flyttad till ryggkliniken på US i Linköping under eftermiddagen/kvällen. Där är dom mer specialiserade när det gäller ryggar, så det kändes bra tyckte jag.

På eftermiddagen kom min omtänksamma vän Johnny in till vrinnevi för att hålla mig lite sällskap innan det var dax att bli hämtad av liggande sjuktransport och åka till Linköping istället. Det var rätt ensamt och det kändes bra när han kom. Jag vet dock inte om jag var lika rolig med tanke på hur mycket smärtstillande jag hade fått under dagen...

 

Någon timma senare blev det dax! Nu hade sjuktransporten kommit och på bara några minuter låg jag i bilen som skulle ta mig till US. 

Klockan var ungefär 16.00 och det var redan mörkt ute. Många tankar snurrade i huvudet men det var mest positiva saker. Kanske skulle jag få rätt hjälp nu? Kanske skulle någon äntligen ta mig på allvar och hjälpa mig med min smärta som varit outhärdlig den senaste tiden? Resan kändes som en evighet mellan Norrköping och Linköping men tillslut stannade bilen och vi var framme. 

 

Väl inne på ryggkliniken möttes jag av en fantastiskt trevlig personal! Dom var glada och hjälpsamma, precis så som man önskar att alla i serviceyrken ska vara! Jag kommer ihåg hur yr och framförallt hur trött jag var av all medicin som jag tidigare fått på Vrinnevi när jag rullades in i en sal där det redan låg tre personer. 

Man hälsade lite försiktigt på alla och insåg att vi alla hade något gemensamt. Vi såg alla fyra väldigt trötta och medtagna ut. Jag hade det fortsatt kämpigt när det gällde att tömma blåsan, och det är klart, när man inte kan kliva upp ur sängen utan man i stället får lov att försöka kissa i något som kallas för 'änglapotta', plus att man har så förfärligt ont, PLUS att man är fullproppad med stark smärtlindring, ja det säger sig ju självt att det inte är så jätte lätt. Så efter ett bra tag blir dom tvungna att hjälpa mig med att tömma blåsan helt enkelt. För att förklara lite snabbt så sätter man som en kateter under tiden man tömmer och sedan tar man bort den direkt.

 

Dagen efter på ryggkliniken gjordes en ny magnetröntgen, eftersom jag har haft fortsatt smärta sen jag trillade ihop första gången den femte november, då man skickade hem mig efter att man antagit att jag åkt på ett ryggskott. Det visade sig att det fanns en liten skillnad mellan den röntgen som gjorts tidigare.

Istället för ett diskbråck, två påbörjade diskbråck och en skolios så hade ett av dom påbörjade diskbråcken blivit större och nu blivit till ett diskbråck istället.

Där ser man... Alltså så var det inget ryggskott, utan ett påbörjat diskbråck som helt enkelt brustit och som nu trycker på nerverna. Inte undra på att jag haft så förbannat ont då!! Men skönt, nu vet jag.

Jag har även fått veta att det här inte går att operera, vilket jag själv tycker är väldigt skönt om jag får slippa faktiskt. Det dom även har gjort under veckan är att dom har satt in lite nya smärtlindrande mediciner som ska ta bort nervsmärtor samt korrigerat styrkan på dom olika medicinerna, så att dom helt enkelt ska göra nytta! 

Efter att smärtlindringen gjort nytta så kunde jag efter två dagar komma upp ur sängen med hjälp av gå-bord och personal, för att kunna ta mig till toaletten och tillbaka till sängen. Dom två första dagarna var vidriga! På morgonen när jag var färdig på toaletten så frågar sköterskan om jag mår bra. Jag minns inte vad jag svarade, men jag antar att jag svarade ja eftersom jag sällan svarar nej på den frågan. Hon ser på mig att jag blir vit i ansiktet och ropar in två andra sköterskor. Jag minns att jag ser stjärnor och att det slår lock för öronen och därefter får jag svårt att få luft. Jag håller alltså på att svimma MEN, dessa fantastiska sköterskor hinner få över mig till sängen och efter att jag kräkts så minns jag att jag började komma tillbaka och att sköterskan som håller min hand talar om att jag äntligen fått tillbaka rätt färg i ansiktet igen. Efter två dagar började det gå bättre att ta sig upp och den 6:e dagen kunde jag sakta och försiktigt ta mig upp utan gå-bord. Det kändes sååå skönt!! Dag sju kände jag mig så pass stabil att jag inte behövde larma när jag skulle gå på toaletten utan då kunde jag ta mig dit utan hjälp, vilket var en befrielse. Även blåsan fungerade som den skulle och det kändes oerhört betryggande! Jag fick förklarat för mig att det kan vara svårt att kontrollera urinet om man har hög smärta och äter mycket morfin. Sedan från och med dag åtta har jag kunnat gå lite försiktigt i korridoren, då med full dosering när det gäller den smärtlindring som jag nu har. Jag har fruktansvärt ont stundvis, men absolut inte i närheten med för nio dagar sedan!! 

 

Här ligger jag nu. Det är Måndag och det är som sagt nio dagar sedan som jag åkte med ambulans akut in till vrinnevi andra kvällen i rad, för att sedan bli förflyttad hit till ryggkliniken på US i Linköping. I morgon planeras det att jag ska skrivas ut vilket känns på olika sätt. Det är ju så att jag har fått sån otroligt bra hjälp här på ryggkliniken. Sköterskorna och läkarna har varit så omtänksamma och dom har verkligen gjort allt dom har kunnat göra! Smärtlindringen fungerar skapligt men jag måste ta morfin vid behov varenda dag.

Tanken och förhoppningen nu är att jag får komma hem med den smärtlindringen som jag ordinerats här och med en vårdplan för vad som ska hända härnäst. Rädslan jag haft över att bara skickas hem på det sätt som alltid gjorts tidigare när jag sökt vård och sen inte få vidare utredning, har idag visat sig att jag kan lägga bakom mig. Ryggkliniken har bedömt att jag måste få hjälp nu eftersom jag under flera flera år bara har skickats hem utan att göra något och har därför skickat remisser till olika kliniker. Jag hoppas att något ska leda mig till ett svar som visar varför jag under så många år har haft ont i min kropp och varför det blir värre och värre med åren som går. 

 

Det finns personer som under resans gång har fått mig att orka kämpa och som hela tiden får mig att orka hålla huvudet över ytan och dom personerna skulle jag vilja tacka!

Jag vill definitivt tacka vårdpersonalen på vrinnevi i Norrköping och framförallt på ryggkliniken i Linköping. Att jag har fått vara här i nio dagar betyder så obeskrivligt mycket för mig! Ni alla har hjälpt mig på alla sätt!!

Jag vill också tacka alla er som skickat värdefulla sms och skrivit en massa fina och viktiga stöttningar på Facebook. DET betyder verkligen oerhört mycket för mig ska ni veta!

Framförallt vill jag tacka alla er som orkat och tagit er tid att komma både till vrinnevi och hit till Linköping, och ni som förgyllt min tid här är Johnny, mamma & pappa, Jenny & Melwin och sist men absolut inte minst, mina super-hjältar Linus & Jennifer! Ni har funnits för mig dag som natt, ni har hjälpt mig med så mycket! Till exempel så har ni hjälpt mig med av- och påklädning, toa-besök, kört runt på mig i bilen, pyssla om mig, du Linus har suttit med mig på sjukhuset som stöd, ni åkte 12 mil tur&retur för att hälsa på mig på ryggkliniken, ja ni har gjort allt för mig som jag hade gjort för er!!! Ni är så värdefulla <3

Ni har alla fått mig till att orka ta mig igenom det här! Utan er hade jag känt mig så fruktansvärt ensam. Så TACK till er allesammans för att ni har funnits där vid min sida, dag som natt!

 

Nu ska jag sova mina kära vänner. I morgon börjar min nya resa med nya äventyr och utmaningar och jag vet, att med lite återhämtning och med lite ny kraft, så kommer jag försöka fortsätta kämpa så gott jag kan! 

 

Ta hand om dig, Du har inget extraliv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vart hittar man egentligen styrkan när man själv håller på att tappa taget

 

Fantastiska vänner försöker hela tiden att peppa och dom säger åt mig att inte ge upp. Dom säger att jag är stark och att det kommer bli bra. Jag har verkligen hur fina vänner som helst och jag uppskattar deras omtanke så oerhört mycket. Det betyder massor för mig, även om det kanske inte märks alla gånger. Just nu har jag så svårt att kunna ta till mig alla underbara och värmande ord. Det låter otacksamt jag vet, och jag har så himla dåligt samvete varenda dag. Jag känner mig otacksam och jag skäms över att jag utstrålar så mycket negativitet. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte klaga & gnälla. Det är inte jag och det är inte så jag vill framstå. Jag känner verkligen inte igen mig själv och jag är så fruktansvärt rädd över att inte hitta tillbaka till styrkan igen. Mitt huvud vill, men min kropp skriker rakt ut.

Smärtan i kroppen är något som jag inte längre kan kontollera. Den kontrollen som jag lyckats ha i 16 år har jag nu lyckats tappa och smärtan har tagit över. Känslan av maktlöshet och svaghet skaver i mig.

 

För ungefär fyra månader sedan blev jag anställd 100% som personlig asisstent, det bästa jobbet som jag någonsin haft. Jag var överlycklig! Det kändes som att jag äntligen hade landat i något bra. Jag jobbade även  som gruppträningsinstruktör vilket är bland det roligaste jag vet. Jag tränade själv 5-6 gånger i veckan och var även igång med ridningen igen efter att jag haft ett uppehåll på 7 år. Jag kände mig tillfreds och jag kände mig nöjd, men i september kom smällen och allting skulle komma att förändras.

 

Efter över en vecka med brutal huvudvärk och fruktansvärda nacksmärtor som inte försvann så vaknade jag upp på fredag morgon och ser att jag är sned i ansiktet. Den morgonen kommer jag nog aldrig att glömma. Jag låtsades inte om något, sminkade mig och åkte till jobbet. Efter sjuka smärtor även denna dag så blev jag övertalad om att åka till akuten, där jag också fick stanna. Efter några dagar på akutvårdsavdelningen på Vrinnevi blev jag hemskickad, sjukskriven och illa till mods. En skallröntgen visade ingen blödning vilket kändes skönt, men läkarna hade ju ännu inte hittat orsaken till min sjuka smärta och mitt sneda ansikte. 

 

Efter ytterligare en vecka blev jag kallad till magnetröntgen av min rygg. Att vänta på svaret kändes som en evighet men tillslut kom det. Ett diskbråck i bröstryggen, två påbörjade diskbråck i korsryggen och en långsträckt skolios. Det kom som en chock. En ren käftsmäll.

 

Jag har sökt ett antal gånger för mina smärtor under lång tid. Vi pratar inte veckor, dagar eller månader nu. Vi pratar år. Flera år. Mer än 5. Läkarna har varenda gång skickat hem mig med antiinflammatoriska tabletter och panodil eller kortisonsprutor, utan någon som helst förbättring. Jag har själv tränat sjukgymnastisk sen jag var 12 år. Jag har styrketränat och varit noggrann med att träna allsidigt. Jag utbildade mig till massageterapeut för att få mer förståelse kring muskler och dess funktion. Jag har gått till olika massörer, kiropraktorer, naprapater och har testat akupunktur, akupressur och mycket annat. Ingenting har lindrat smärtan. 

 

Efter 3 månader med morfin, andra smärtstillande tabletter och ambulansresor till akuten så står jag nu här. Med mitt mardrömsliv. Jag slåss med mig själv och försöker påminna mig om att det kunde vara så mycket värre. För så är det verkligen. Jag borde faktiskt vara tacksam egentligen. Men när den här jävla smärtan hela tiden ligger och trycker och har funnits där i så många år, hittar jag inte styrkan att orka tänka så längre. Det kanske är svagt av mig, men då är jag väl det då. svag!

 

Att inte klara av att bära hem en matkasse utan att få ont, och att inte klara av att lyfta en tvättkorg, det tar hårt. Ja, det känns förjävligt.

Det gör ont att böja sig ner och det gör ont att gå i raskt tempo. Jag klarar inte av att cykla i mer än 10 minuter, och jag klarar inte av att använda träningsredskapen som pensionärerna använder på vattenträningen. Jag kan inte hålla telefonen för länge i höger hand när jag pratar i telefonen och det gör ont när jag andas djupt.

 

Det här är inget liv för mig. Du som känner mig vet att jag är personen som helst skulle vilja springa en mil i uppförsbacke och sen spy av trötthet. Jag jobbar på att acceptera läget och jag vet att jag måste hitta en ny väg som fungerar för mig. Vägen dit är enligt läkaren sjukgymnastik och det gör mig ännu mer frustrerad. Jag har tränat så sjukt mycket sjukgymnastik i över 10 år och det har inte hjälpt. Jag ber till högre makter att det ska fungera den här gången, för om jag ska vara helt ärlig så är jag så jävla trött på det här! Jag visade till och med läkaren några av dom övningarna som jag har gjort och han nickade och sa att det var helt rätt. Han står och säger till mig att han ser att jag bär på en gedigen träningsbakgrund och att min kropp ser stark ut, samt att det syns att jag vet hur kroppen ska användas för att minska risken för skador och i nästa andetag ordinerar han mig sjukgymnastik som lösning på prroblemet, det gör mig fruktansvärt frustrerad! När jag sen frågar hur jag ska klara av att träna när jag har så ont så svarar han att jag ska träna mig igenom smärtan. 

 

Idag blev jag ombedd att öka min smärtstillande medicin och fortsätta träna. Det här går inte ihop i mitt huvud men jag gör bara som dom säger. Jag förlitar mig helt på läkaren nu för jag orkar inte slåss mot smärtan mer.

Det enda jag önskar mig är att jag får tillbaka ett värdigt liv som känns värt att leva. 

 

Jag vill tacka alla mina underbara vänner som visar så mycket värme och kärlek! Jag vore ingenting utan er och ni betyder allt för mig, det vill jag att ni ska veta. Jag försöker kämpa och bita ihop så gott jag kan.