vickanz.blogg.se

 

Hej på er alla fina människor!

Nu var det väldigt längesen jag var här och skrev. Igen. Anledningen är helt enkelt att jag inte har orkat och det är det som gör mig till en mindre bra bloggerska har jag märkt... Det kan gå rätt så länge mellan inläggen men jag ska försöka bli bättre på att få till en kontinutet i mitt skrivande. För min egen skull främst, eftersom jag mår bra utav att få skriva av mig mina tankar och känslor som ofta skapar stor ångest i mig.

 

 

Jag har haft rätt så mycket omkring mig under en ganska lång period och det har tagit mycket kraft men även hopp ifrån mig.

Som ni tidigare har kunnat läsa er till så har jag kastats fram och tillbaka mellan olika vårdinrättningar och ska jag vara helt ärlig så har jag känt mig ganska så vilsen i allt. Läkare säger olika saker, dom skakar på huvudet och summan har blivit att jag ska lära mig hantera mina smärtor och leva med dom. Under 10 veckor 2015 ingick jag i en rehabiliteringsgrupp på Smärt och rehabenheten i Linköping. Där fanns läkare, psykologer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter inkopplade som i ett team kring mig och åtta andra med kronisk smärta. Under dessa 10 veckor gick vi alla tillsammans i KBT, Kognitivbeteendeterapi där vi fick verktyg i att lära oss att hantera våra känslor och smärtupplevelser. Vi tränade sjukgymnastik och fick även där lära oss att acceptera och hantera våra smärtor och känna in vilken nivå som var den rätta för dagen. Varje person hade även en arbetsterapeut och en läkare som följde upp allt under tidens gång.

 

 

Jag klev in i detta med ett öppet sinne och viljan att lära mig nya saker. Min främsta önskan var, och är fortfarande att bli smärtfri. Men efter en tid i rehabgruppen så kände jag en stark frustration. Det blev liksom inte som jag hade tänkt och jag kände mig riktigt besviken kring upplägget.

Att ingå i en grupp med åtta personer som ingen var den andra lik gav mig ingenting. Allt var gruppbaserat och jag kände mig faktiskt rätt så malplacerad. Men jag vill understryka att jag förstår och att jag tycker det är en bra tanke med att erbjuda personer med långvarig smärtproblematik, att få gå i en sån här rehabgrupp och få chansen att dela med sig av sina upplevelser med andra i liknande situation. MEN, jag skanade individanpassad hjälp. Att jag skulle träna på att sätta mig på en stol korrekt och att kliva upp och ner på en stepbräda i 30 minuter, kändes för mig som en förolämpning eftersom sjukgymnasterna ansåg att jag absolut inte hade några som helst problem med detta, men ändå så skulle jag göra det. Att inte låta mig göra sånt som JAG skulle ha nytta av istället och som skulle kunna hjälpa mig med MINA problem, känsdes rätt så meningslöst. Jag förklarade ju att jag förstod syftet med övningarna och dom höll med om att detta inte var några svårigheter för mig. Det här är bara ett exempel på saker som gjorde att jag kände mig nonchalerad och rent av trampad på.

Med mina kunskaper kring träning och kroppens anatomi (jag är utbildad massageterapeut och gruppträningsinstruktör) så fick jag vid flera tillfällen vara nån slags "visningsdocka" i flera sjukgymnastiksövningar. Jag undrade många gånger vad jag gjorde där eftersom jag aldrig fick någon rättelse eller konstruktiv kritik i det jag gjorde. Jag fick hela tiden beröm i hur korrekt jag utförde uppgifterna. "Var nöjd då", kanske du tänker. Nej, jag är ju inte det. Det var ju inte därför jag var där. Jag var inte där för att få beröm, jag var där i hopp om att förändra något som i sin tur kunde leda till mindre smärta.

 

 

Nu har det gått tre månader sen jag avslutade min tid på Smärt och rehabenheten i Linköping och ingenting har förändrats kring min kroniska smärta. Jag har under lång tid tvingats gå på behandlingar hos sjukgymnast och naprapat för att inte bryta ihop helt och hållet. Jag åker till Stockholm för att få hjälp hos den bästa sjukgymnasten som jag någonsin har träffat och jag går på behandlingar hos världens bästa naprapat i Norrköping. Utan dessa två fantastiska terapeuter hade jag aldrig klarat av detta. Aldrig. 

Jag lever med ständiga smärtor som försöker knäcka mig men jag försöker att vara stark. Jag försöker att hålla kvar i det lilla hopp som finns kvar och jag försöker stå rak i ryggen och inte låta mig gå sönder helt. 

I morgon börjar en ny resa i mitt liv som jag hoppas så otroligt mycket på. Jag hoppas kunna nå ett smärtfritt och lyckligt liv för jag vill inte leva så som jag gör idag. Jag vet att jag är långt ifrån att vara ensam när det kommer till att slåss mot orättvisor, smärta, motgångar och så vidare, och till er alla där ute som har det tufft och som ibland går i tankar att ge upp. Fortsätt slåss! Du är värd ditt liv och du är värd att få ta dig igenom svårigheter och växa dig stark genom dom! Du är viktig och värdefull för många runt omkring dig och när du känner dig ensam och liten så kanske detta kan ge dig en tröst och en gnutta styrka.

 

 

 

 

 

Söndag förmiddag. Tänk att dagarna går så snabbt! Det låter klyschigt men man hinner verkligen inte med i det här tempot. Men jag tänker inte klaga för den här veckan som har gått har helt klart varit mycket väl godkänd!

Jag har varit på gymet och andats lycka varje dag och det känns alldeles fantastiskt! Att bara gå in på ett gym får mig att le, både på insidan och på utsidan! Där snackar vi endorfiner!

 

Jag har bestämt mig, Jag ska vinna över mina två diskbråck! Jag ska också stoppa mitt påbörjade diskbråck ifrån att bryta ut, och jag vägrar att vika mig! Vissa dagar är svårare att ta sig igenom än andra, men jag försöker leva på dom bra dagarna för att orka bibehålla styrkan. Jag tänker även väldigt ofta på dom som har det så mycket tuffare runt omkring mig. Det får mig att landa med fötterna på jorden och se det ljusa i det lilla vilket jag tror är väldigt viktigt för att hålla sig till det realistiska!

 

Efter den här veckan känner jag mig starkare både fysiskt och psykiskt. Jag hoppas nu att jag inte åker på något bakslag igen och gör jag det så måste jag försöka stålsätta mig för att inte rasa ihop. Nu har jag i alla fall fått klartecken när det gäller att ta behovsmedicin för att fixa träningen och det känns jätte skönt!

Nu finns det bara en sak som gäller och jag vägrar att ge mig! Jag tänker kriga tills jag blir bra och kommer att göra som läkare och sjukgymnaster säger åt mig att göra. Jag fortsätter helt enkelt att träna och andas lycka tills någon annan säger något annat!

 

 

 

 

När jag var påväg till Medley i morse för att rehabträna så ringde telefonen, ett 010-nummer.

Det var tjejen från Östergötlands vårdlots som ringde för att meddela att hon hade hittat vart remissen till Art Clinik hade kommit ifrån. Hon kunde nämligen inte hitta vart ifrån den var skickad när jag pratade med henne i förra veckan. Det visade sig i alla fall qatt det var min egenremiss som hade gått vidare från Linköping till Jönköping. Men tydligen har det blivit ändrade planer och Linköping skulle kontakta mig och berätta mer. När vet jag inte, men någon gång framöver.

 

Efter samtalet var det dax för lite reha  och den här "rehab-dagen" har varit den bästa på länge (när det gäller smärta)! Idag kände jag ingen strålning ut i höger arm och inte heller huvudvärk! HELT SJUKT!

När var jag senast smärtfri egentligen?!! Ingen aning faktiskt men skit i det, huvudsaken är att få njuta och fånga in denna positiva energi!  

 

Jag hoppas nu att det här håller i sig och att jag får njuta flera gånger, för det var en underbar känsla!

Det här är en fight som jag ska ta mig igenom! Jag ska vinna över mina diskbråck och över min ständiga smärta. Jag vägrar att vika mig, jag SKA bli frisk och jag kommer att bli frisk!

 

Nu blir det god natt och tack för idag. I morgon kommer en ny dag med nya möjligheter och det kommer att bli underbar dag även i morgon!

 

 

 

 

 

 

Dagarna gick och det blev den 21:e januari, då jag skulle till min sjukgymnast för första gången. Det var dagen då jag hoppades på att sakta kunna jobba tillbaka mina muskler och på så sätt få diskbråcket att läka, precis som läkaren sagt. Jag gick dit och beskrev min situation och talade även om att Smärt och Rehab i Linköping hade sagt åt mig att ta kontakt med dom för vidare uppföljning. Efter en halvtimme var vi färdiga och  jag fick med mig två stycken övningar som jag skulle göra varenda dag, vilket jag även har gjort.

Två rörelseövningar som ska få nerverna att glida lättare fram och tillbaka, som sjukgymnasten sa.

Torsdag den 29/1 hade jag min andra tid bokad men blev tvungen att avboka den på grund av att jag blivit mycket sämre i ryggen och inte kunde ta mig dit.

 

Idag ringde min sjukgymnast i Finspång till mig med anledning av att jag igår skickade ett meddelande till honom i 'Mina vårdkontakter', där jag frågade om jag kunde få låna en Tens av dom för att testa om det kan vara något som ger mig smärtlindring. Jag fick tillåtelse att låna den i tre månader och ska få hämta den om nästan två veckor. Att använda sig av en Tens innebär att nerver under huden stimuleras av elektriska strömmar. Det leder till att kroppens eget smärtlindringssystem aktiveras. Smärtan kan då dämpas tillfälligt, men själva orsaken till besvären påverkas inte. Kan jag bara få en gnutta smärtlindring med hjälp av denna apparat så blir jag glad.

Och som om det inte vore nog. Alldeles nyss ringde min läkare från Linköping och frågar hur jag mår och hur det går att träna. När jag svarar att det går okej med träningen om jag äter extra morfin så säger han, "Bra! Då gör du så att du fortsätter att äta det så att du klarar av att träna". Okej.. För mig känns det inte bra att döva smärtan med morfin och sen träna. För mig lyser det stopp så det står härliga till!! Vad händer om man talar om för exempelvis systrarna Kallur att ta värktabletter för att ta bort smärtan tillfälligt och sen hoppa häck gång på gång? I deras fall blev resultatet, stressfraktur. Nu kanske det inte är så i mitt fall men jag kan ändå inte låta bli att grubbla över det. Jag kommer ju inte att kunna lyssna på kroppens varningssignaler om jag endast smärtlindrar och inte löser kärnan till problemet.

 

Just nu orkar jag inte med att tänka på det också för all min energi går åt till att klara mig igenom dagen som det är just nu. Jag får helt enkelt bara försöka landa i det här. Jag kan ju ändå inte få min röst hörd, hur mycket jag än försöker.

 

 

Morgonkaffe och Nyhetsmorgon startade dagen i väntan på att konståknings EM skulle dra igång. Jag jobbar fortfarande väldigt hårt med att acceptera.  Acceptera att min kropp inte fixar fysisk ansträngning. 

Igår blev jag tvungen att köra mamma till akuten då hon fått lunginflammation, och det fick jag sota för idag.

Smärta från helvetet på ren svenska.

 

Observera! Ni som tycker att jag bara gnäller får jätte gärna bara sluta läsa redan nu. Jag skriver här för att JAG behöver det, inte för att NI är tvingade till att läsa och irritera er på mitt gnällande. Och ni som anser att jag klagar och tycker synd om mig själv, go fuck youre self.

Om jag ska gå tillbaka till dagsformen igen så är den, som kag skrev, inte alls bra. Tidigare när jag tillexempel har legat i fåtöljen, som man kan vippa lite bakåt och hissa upp fötterna i, så har jag nio av tio gånger legat på endast en etta på vas-skalan (med smärtlindring), idag har jag under morgonen legat på ungefär en åtta istället, vilket är väldigt högt. Vas-skalan är alltså en skala som bland annat sjukvården använder sig av för att patienten ska kunna beskriva hur lite/mycket smärta hen har, där ett är lägst och tio är värsta tänkbara. Själv tycker jag att det är jätte svårt att uppskatta min smärta i form av en skala, eftersom jag har en relativt hög smärttröskel, men jag har försökt att lära mig hur "min" skala ser ut. 

 Hur som helst, att ligga på en åtta med grundmedicinering känns inte alls bra tycker jag. När jag ligger i fåtöljen och bara vrider på huvudet så gör det så fruktansvärt ont på höger sida om kotpelaren långt nere i ryggen, och så tydligt har jag aldrig känt tidigare. Även när jag med små små minimala rörelser svankar och krummar ryggen när jag ligger ner så gör det sjukt ont, och så har jag heller aldrig känt tidigare. Det här är något som gnager i mig. Ska jag behöva gå på extra morfin för att överhuvudtaget kunna ta mig upp ifrån fåtöljen? Det känns inte alls bra! Läkarna säger ju, precis som jag också är fullt medveten om, att morfin inte alls är nyttigt i längden längden, men jag tvingas ju ändå att spruta i mig det vid dessa tillfällen. Jag ska kanske även tillägga att jag aldrig tidigare ens tagit en vanlig Alvedon när jag varit sjuk, och att nu tvingas trycka i sig 18 tabletter om dagen plus behovsmedicin, ja du kanske förstår, det känns frustrerande.

 

Jag har haft smärta, mer eller mindre sen jag var 13 år och det säger sig ju självt, jag har ju vant mig och hittat sätt som har gjort att jag har lärt mig hantera smärtan. Det gick länge, flera år, sen sa kroppen bevisligen ifrån.

Från och med 2009, då jag var med i en krock på en biltävling i Norge, har smärtan bara blivit värre och värre med tiden och i september förra året kom kraschen, sen känner jag att det bara har gått utför.

Jag kunde aldrig tro det här, inte ens i min vildaste fantasi. Jag älskar ju att vara aktiv, jag älskar att träna och inspirera andra till ett hälsosammare liv, och nu kan jag inte göra det som jag lever för. Det jag skulle vilja göra är att skaka om läkarna och bara få dom att förstå att det är något som inte står rätt till! Allt jag önskar är att få leva.

Just idag försöker jag vara glad och se positivt på det lilla som jag faktiskt kan klara av, men det är jobbigt att hela tiden gå ett steg fram för att sedan gå tre steg tillbaka. Jag hinner bara lysa upp en kort stund mellan gångerna och sen slocknar lågan lika snabbt igen. Det känns som att jag vandrar mellan himmel och helvete.

 

Det jag försöker att tänka på när det är som värst är att det kunde varit så mycket värre och att jag borde vara tacksam. Jag ska försöka göra den här dagen till det bästa och önskar dig detsamma! Kom ihåg, att livet går vidare trots motgångar! Försök att omvandla dina motgångar till positiva och lärorika tillgångar! Kämpa på och håll huvudet högt om du möter en stark vind som försöker trycka dig tillbaka! Du klarar mer än du tror och låt ingen trampa på dig! 

Vad händer egentligen 

 

Den 12 september var första gången som jag åkte akut till Vrinnevi i Norrköping. Jag åkte dit på grund av att jag då haft hemsk huvudvärk oavbrutet i två veckor samt fruktansvärda nack- och bröstryggssmärtor under en längre tid. Dessutom vaknade jag den här Fredagen med ett snett ansikte. Jag trodde inte att det var sant när jag såg mig i spegeln. Man hittade ju ingenting på den skallröntgen som man gjorde då och man skickade istället en remiss till min vårdcentral med rekommendationen att en magnetröntgen bör göras omgående, eftersom jag haft dessa problem sedan 2009. Jag blev utskriven och hemskickad med olika morfinpreparat för att hålla smärtan nere till en kontrollerad nivå tills man fått bukt med vad som är problemet.

 

Några veckor senare gjordes en magnetröntgen på hela ryggen och då kunde man se att jag har ett diskbråck i bröstryggen och två påbörjade diskbråck i korsryggen. Däremot tyckte inte läkarna att något av det som dom hittat ska ha någon påverkan när det gäller den smärta som jag har. Men ansiktet då? Det sa dom aldrig något om. Då min tidigare läkare talade om för mig att han inte kunde hjälpa mig mer efter att ha skickat mig på en röntgen, så skickades jag över till Smärt och Rehab i Linköping istället.

 

Den 5 November var den första dagen då jag trillade ihop hemma på grund av en fruktansvärd smärta som högg till i ländryggen när jag skulle lyfta en lätt kartong. Efter att ha åkt ambulans in till Vrinnevi och fått en jädra massa morfin i kroppen så fick jag åka hem efter att träffat en stressad ortoped som sa att jag antagligen fått ett ryggskott. Öka morfinet och rör på dig så mycket som möjligt, fick kag som råd. Jag kunde inte gå ut ifrån akuten så mamma körde mig i rullstol och sen blev jag inlyft i bilen.

Jag förskte att göra som han sa och väntade ihärdigt på att det skulle bli den 28 november. Då hade jag nämligen fått tid till Smärt och rehab och min stora förhoppning var art dom kanske kunde hjälpa mig även med min förfärliga smärta i ländryggen och inte bara med min smärta i övre rygg, som jag sökte för den 12 september.

 

Tiden gick långsamt men äntligen var det bara en vecka kvar tills jag skulle få komma till läkaren i Linköping. Trodde jag. En vecka innan ringde en sköterska och talade om att dom hade missat att min läkare skulle vara ledig då, så dom var tvungna att flytta fram min tid lite . Den 12 december blev det till slut. Själv tyckte jag att det var lite väl länge som jag skulle få vänta eftersom jag redan fått vänta flera veckor på min första tid och frågade om jag inte kunde få komma till någon annan läkare istället, men tyvärr var det fullt.

 

Efter mitt första möte den 12 december blev summan av det hela att morfinet togs bort, en ny medicin för nervsmärtor sattes in och jag blev ordinerad sjukgymnastik och vattengympa. min läkare sa åt mig att ta kontakt med sjukgymnasterna på Finspångs vårdcentral för vidare uppföljning.

Jag satte igång med vattengymnastiken, eftersom sjukgymnasterna hade semester fram till den 7 januari, och påbörjade min nya medicin.

 

Jag blev sämre och sämre under tiden som gick och jag fick mer smärta i ländryggen och vissa dagar grät jag av smärtan.

 

Den 23 december kunde jag inte längre bita ihop. Jag fick ringa 112 för andra gången och ambulansen kom till mig efter 30 minuter. Ambulanspersonalen ringde och rådfrågade ortopeden om vad dom skulle göra och dom blev ombedda att ge mig en spruta med voltaren och jag skulle även ta en snabbverkande morfintablett så att jag kunde komma upp på benen och röra på mig i alla fall. Ortopeden på Vrinnevi ansåg inte att dom kunde göra något mer än att ge mig lite smärtlindring, så därför tyckte han att nag lika gärna kunde vara kvar hemma och gå på med lite morfin eftersom jag hade kvar några tabletter sen innan.

Med hjälp av behovsmedicin klarade jag i alla fall av att vara uppe på benen och jag fortsatte på det sättet som min läkare på smärt och rehab hade ordinerat. Det fungerade ett tag med hjälp av smärtlindring och en jävla envishet så lyckades jag hålla ihop till den 9 januari.

 

Den 9 januari brakade helvetet löst igen och smärtan i ländryggen var helt plötsligt fem gånger värre! Jag visste ju att ryggskott kan ta lång tid, men det här kändes annorlunda och den känslan hade jag redan vid första tillfället när jag trillade ihop, den 5 november.

Ambulans till Vrinnevi, igen. Det slutade som förra gången, hem igen och öka morfinet! Läkaren sa däermot åt mig att ringa igen om det skulle bli ännu värre. Jag tänkte för mig själv, hur långt ska det behöva gå för att dom ska göra något? Ja ja, hem blev det och som tur var fick jag låna ett gästeum av två underbara vänner för att slippa vara ensam över natten.

 

Det blev lördag och herre min skapare vilken hemsk dag rent ut sagt! Med hjälp av kryckor och en hel del morfin så kunde jag i alla fall hanka mig fram lite försiktigt. Jag hade aldrig tidigare upplevt den här smärtan i ländryggen! Aldrig någonsin! Dagen gick och det blev kväll. En kväll som slutade med ett samtal till 112. Jag hade blivit så pass mycket sämre att 1177, sjukvårdsrådgivningen, rekommenderat mig att åka in akut igen.

Den här gången blev jag inte hemskickad. Nej den här gången fick jag stanna en natt på Ortopeden på Vrinnevi för observation samt tillfällig smärtlindring. 

 

Söndag den 11 januari blev jag skickad med liggande sjuktransport till ryggkliniken på US i Linköping. 

Dagen därpå gjordes en ny magnetröntgen på ryggen för att se om mina två påbörjade diskbråck i ländryggen hade förvärrats på något sätt. På ronden under eftermiddagen, samma dag som jag gjort min röntgen, kom läkaren in och meddelade att det inte fanns några förändringar i ländryggen. Jag blev så chockad och frågade igen om det verkligen inte förvärrats eller uppstått något nytt som kan orsaka den här olidliga smärtan i rygg, ben och ljumskar, och han svara igen att det inte finns någon förändring.

Jag blev kvar i nio dagar och den 20 januari blev jag utskriven och åkte hem igen utan att veta så mycket mer än innan. Jag hade fått gjort en undersökning under tiden jag låg på ryggkliniken, ett EMG hos neurofysiologen. Man mäter nervsignaler och muskelfunktkonen kan man säga. Det skulle jag få svar på senare av min läkare. Även ett borreliaprov togs. 

 

Väl hemma den 20 januari, med nya mediciner och åter igen bortplockat morfin, så kände jag mig alldeles tom inom mig. Vad ska hända nu? Jag visste att en remiss var skickad till neurologen för vidare utredning, men tills dess då? Hur ska jag klara av allt själv hemma?!

Efter att jag fått tag i sjukgymnasterna den 7 januari och lyckats få en tid till dom den 21 januari, så bestämde ja mig för att ta mig dit för att höra vad dom hade att säga. Jag ville ju komma nån stans och inte bara stå och trampa på ett ställe. Jag vill bli bra och leva ett liv!

 

Så blev det. Efter ett varv till sjukgymnasten och två övningar med mig hem så hade även den här dagen gått. Klockan blev sängdax och jag skulle ta av mig strumporna och PANG så högg det till, värre än NÅGONSIN, mitt i kotpelaren långt nere i ländryggen. EXAKT på samma ställe som tidigare.

Jag tänkte att nej jag skiter i att ringa efter ambulans den här gången. Jag skickade i mig mina natt-tabletter och somnade efter en bra stund. Efter en helvetesnatt vaknade jag klockan nio och känner att jag inte kommer ur sängen. Va i hela helvetet är det som händer?! Som tur var så hade jag, lyckligtvis, tagit med mig min dosett med min medicin in till sängen så det var bara att ta tabletterna och vänta på att dom skulle göra nytta, så att jag i alla fall kunde ta mig upp. Det gick 15 minuter, 30 minuter, 45 minuter och till slut hade det gått en timme utan någon som helst effekt. Då va det bara för mig att ringa 112 igen...

 

Ironiskt nog så var det samma ambulansförare som klev innanför dörren som tidigare hade hämtat mig alla gånger.

Dom började med att ringa till ryggkliniken i Linköping, eftersom det var där jag var sist, och frågade om det var dit dom skulle köra mig på en gång. Vilket det inte var. Dom kunde inte skriva in mig akut, så det blev akuten i Norrköping ytterligare en gång.

När jag kom in ringde läkarna till Linköping igen då Norrköping ansåg att dom inte kunde hjälpa mig utan att det är Linköping som ska ta hand om mig. Efter sex timmars väntan i korridoren kom läkaren som efter många försök lyckats få tag i Ryggkliniken. Dom svarade dock att dom inte kan göra något mer för mig eftersom inget speciellt har hittats på röntgen.

Summan av det hela blev att jag denna gång fick ligga kvar på AVA för att dom skulle kunna ge mig tillfällig smärtlindring. Mer kunde dom inte göra. Dagen efter fick jag prata med en hjärtläkare som talade om för mig att jag var tvungen att skickas hem eftersom dom inte kan hjälpa mig där, och att jag skulle kontakta min läkare på vårdcentralen på måndag för att få mer hjälp därifrån.

 

Helgen gick och jag hade ett rent helvete med denna smärta som inte ville ge med sig!

Det hade blivit mycket värre sedan jag blev utskriven från ryggkliniken.

 

Måndagen den 26 januari ringer jag till vårdcentralen och talar om vad som hänt och ber om en tid till min läkare. Dom hänvisar mig till smärt och rehab i Linköping, eftersom det är dom som har hand om mig. Jag ringer direkt dit och drar samma historia som jag gjort till vårdcentralen och sköterskan skriver ett meddelande där hon ber att min läkare ska ringa mig. Dagen gick och han ringde aldrig.

 

Natten till tisdag... Efter att jag nästan svimmat fyra gånger och spytt en gång under natten till PLUS att mina ben värkt så mycket att jag trodde att dom var på väg att gå av, så ringde jag ytterligare en gång till smärt och rehab i hopp om att min läkare skulle ringa mig idag.

Jag bad sköterskan att skicka ett till meddelande till honom efter att jag talat om hur min natt varit. Jag väntade hela dagen, med en rygg och två ben som sprängvärkte på ren svenska, TROTS alla värktabletter, men min läkare ringde inte den dagen heller.

Sköterskan som jag hade pratat med tidigare talade om för mig att hon visste att min läkare hade väldigt mycket att göra och hon visste därför inte om han hade tid att ringa idag, men att han KANSKE i så fall ringde mig i morgon istället. Och mycket riktigt, så blev det. 

 

Idag ringde min läkare, ÄNTLIGEN!!

Jag förklarade för honom hur jag haft det och att det nu är värre än någonsin. Han berättar för mig att han hade läst i min journal och sett att jag legat inne på ryggkliniken en vända samt AVA i Norrköping en natt. Han talade också om för mig att han hade fått svaret på min EMG där man kunde se att jag haft en nervpåverkan ifrån nerverna som går ifrån L4-L5, men att det inte ska ha någon betydelse nu. Eh, va?? Vänta nu.. Har HAFT en nervpåverkan? Men jag har ju aldrig haft så här ont?! Det sa jag aldrig för jag blev så chockad och han pratade vidare och tillslut säger han det som får mig att stelna till... "Ja, man ser ju på din senaste röntgen att det ena påbörjade diskbråcket har blivit ett diskbråck och trycker på nervrötterna, framförallt på höger sida".

VA?! Va i helvete! Först kommer ena chocken och sen den andra som får mig att bli precis stum! Varför har dom ljugit för mig?! Jag fattar ingenting! Jag hittade inte ens orden att fråga läkaren om det, så det är fortfarande en stor fråga som får mig att älta om och om igen.

Men det lovar jag att ta reda på när jag samlat mig och lyckats få tag i någon som kan, eller framför allt har tid, att förklara för mig varför man mörkat detta och ljugit mig rakt upp i ansiktet?!

 

Direkt efter samtalet ringer telefonen igen. Jag försöker att samla ihop mig och svarar. 

Då är det en kvinna ifrån Vårdlotsen som ringer.

"Hej mitt namn är ***** och jag ringer från Vårdlotsen i Östergötland", börjar hon. 

Vafan hinner jag tänka, vad nu?!

Då talar hon om att på grund av att Linköping har långa väntetider när det gäller ryggoperationer så har en remiss skickats till Jönköping som nu eventuellt erbjuder mig att få komma till dom istället. "Eh, va?", säger jag både chockad och oförstående. "Ja för du har väl ett diskbråck i ländryggen som bråkar med dig som jag har förstått det..?" 

VA?! EN TILL SOM VET MER ÄN MIG!

Hon ville bara ta lite information till Art Clinic i Jönköping och bad sedan att få återkomma nästa vecka med mer information.

 

Ja, vad ska man säga.. Vilken sjukvård. 

Fortsättning på de här historien kanske kommer så småningom när JAG vet lite mer om mig själv.

Just nu är jag väldigt förvirrad, ledsen och tydligen väldigt ovetande.

 

 

 

 

En liten del av en lång historia

 

 

Den 11 januari- Jag blev skickad från akutvårdsavdelningen i Norrköping med liggande sjuktransport till ryggkliniken på US i Linköping. Där blev jag kvar i nio dagar.

 

Den 20 januari- Jag blev utskriven från ryggkliniken på US i Linköping. Utskriven och hemskickad med en ny smärtlindrande medicin som jag direkt skulle börja trappa ut med hjälp av det uttrappningsschema som jag fick med mig.

 

Den 21 januari- Jag skulle ta av mig strumporna och på en sekund högg det till i ryggen och jag fick slänga mig ner i sängen pga fruktansvärd smärta! Efter att ha lyckats få i mig en hel del stark smärtlindring som jag tidigare lagt in i sängen, lyckades jag somna.

Efter sex timmar lång väntan i korridoren på akuten kommer läkaren och meddelar att Linköping inte vill ha mig där eftersom jag tidigare varit inskriven hos dom, och för att dom anser att dom inte kan hjälpa mig mer.

Eftersom jag var så pass smärtpåverkad fick jag vara kvar en natt på AVA för smärtlindring.

Den 23 januari- Jag blev hemskickad av en hjärtläkare och blev ombedd att ringa vårdcentralen på måndagen den 26 januari och be dom om hjälp.

Den 26 januari- Jag ringer, precis som hjärtläkaren sa att jag skulle göra, till min vårdcentral och talar om att jag blivit mycket sämre än när jag låg inne på ryggkliniken samt att jag även legat inne på AVA efter det.
Dom säger att dom inte kan hjälpa mig eftersom det är Smärt & Rehab i Linköping som har hand om mig.
Jag ringer Smärt & Rehab direkt efter att jag pratat med min vårdcentral. Jag ber sköterskan som svarade att få boka en tid hos min läkare för att jag blivit mycket sämre och behöver hjälp snarast. Hon säger att hon ska skicka ett meddelande till läkaren där hon ber honom att ringa mig. Han ringde aldrig under dagen.

Den 26 januari natten till den 27 januari- Jag var väldigt nära på att svimma fyra gånger pga smärta när jag skulle gå från toaletten till sovrummet. Jag kräktes för att det gjorde så ont i magen, ryggen, båda benen och ända ner under fotsulorna. Efter att ha kramat spy-hinken ett bra tag och lyckats få i mig lite smärtlindring, somnade jag.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam när det gäller att inte få den hjälp man behöver av sjukvården, men nu bryter jag på riktigt ihop! det känns som att jag står och skriker rakt in i en vägg! 

 

Vem kan hjälpa när ingen vill ha mig eller anser sig inte ha tid att kontakta mig?

 

 

 

Det var fredagkväll. Jag och mina två fantastiska vänner, Linus och Jennifer, skulle ses och ha en myskväll framför tv:n. Efter att vi hämtat mat och jag klivit ur bilen på uppfarten till Linus och jennifers hus, händer det som bara inte får hända. Inte igen!! Helt plötsligt blev jag alldeles stilla. Jag frös till av smärtan som dök upp som en blixt från klar himmel och jag kunde inte förflytta mig framåt. Det låter kanske larvigt, men jag kunde verkligen inte det! Varenda gång jag försökte ta ett steg, ökade smärtan omgående. Minsta lilla rörelse fick mig att nästan tappa andan.

Jag ropade på Jennifer som hade gått före. Jag kände att benen nästan inte ville bära mig, dom höll på att vika sig av smärtan. Det värkte i ryggen, ljumskarna, ner i benen och fram i magen. När Jennifer såg att jag höll på att trilla ihop ropade hon snabbt efter Linus som direkt kommer för att hjälpa till. Med hjälp av mina två fantastiska hjältar, som jag inte kan tacka tillräckligt mycket, så kom jag i alla fall in ifrån kyla och blåst. Väl inne så skulle vi försöka få ner mig på golvet på något sätt. Men hur..? Ja, det undrade vi alla. Eftersom jag varit med om det här två gånger tidigare så visste jag att det bara fanns ett alternativ. Att lägga ner mig snabbt på golvet. För ju snabbare man gör det desto snabbare är den där jävla smärtan, som uppstår vid minsta rörelse, borta. Så blev det, ner på golvet och sen var det bara att ringa ambulans...

 

Första gången när det här hände blev det exakt samma sak som den här gången fast då dubbel smärta. En ambulans hämtade mig och det blev transport in till akuten i Norrköping.

Skillnaden mot den här gången var även att jag då skickades hem med, "ett eventuellt ryggskott".

Det jag viste då var att jag i oktober fick veta att jag har ett diskbråck i bröstryggen, två påbörjade diskbråck i korsryggen och en skolios. Efter att ortopeden sa att jag antagligen råkat ut för ett ryggskott, så började jag tvivla på att han faktiskt läst i min journal som han tidigare sagt att han gjort. Varför jag tvivlar på det är så enkelt som att jag blev väldigt snabbt undersökt, i max 2 minuter, då han endast klämde lite lätt på mjukdelar, dvs muskulatur, han fokuserade mer på sin hysteriskt pipande sökare än på mig som patient som gråter och hyperventilerar på grund av smärta, och för att efter 27.5 mg morfin som jag fått intravenöst inte tagit bort någon som helst smärta,  och för att jag kan inte gå ut från akuten utan blir utkörd i rullstol till mammas bil och sen inlyft i bilen av en okänd man. Efter den resan har jag haft fortsatt rejält ont i ryggen och jag har till och från gått med hjälp av kryckor.

 

...Så låg jag där, i ambulansen, på väg till vrinnevi. Linus följde med bakom i min bil så att jag kunde åka med honom hem igen. Jag var ju ganska säker på att jag skulle få vända hemåt igen eftersom dom inte "kan göra nåt" på akuten. Det var ju bara ett ryggskott och det kan ta tid. Och mycket riktigt, armkrok med Linus haltade jag ut till bilen full med morfin och åkte tillbaka till Jennifer och Linus igen. Läkaren tyckte att jag skulle börja äta morfinet igen som jag för en månad sedan lagt av med. Det var nämligen läkaren på smärt och rehab som bestämde den 12 december att jag skulle sluta äta morfinet som sattes in den 12 september när jag blev inlagd på AVA (akutvårdsavdelningen), på grund av annan smärtproblematik. Förutom att börja äta morfin igen blev jag även tillsagd att återkomma till akuten om besvären tilltog, såsom känselbortfall eller om jag inte längre kunde kontrollera avföring/urin, annars skulle jag kontakta vårdcentralen på måndag. "Kul skämt" tänkte jag... Hem igen.

 

Väl hemma igen stod den där berömda pizzan som vi hade hämtat tidigare under kvällen och väntade på mig!

Fy kattskit va hungrig jag var!! Minns inte ens när jag var så hungrig senast! Efter att jag käkat några tuggor och magen var nöjd så var det hög tid att skalla kudden. 

 

Natten var väl inte något att hurra över direkt. Jag sov varannan timme ungefär. Vaknade av smärtan när jag skulle vända på mig. Dagen efter insåg jag att det där med morfin var verkligen vad jag behövde.. Jag kom inte ur sängen och att ta på mig kläderna kunde jag bara glömma! Så det var bara för stackars Linus att ta på sig assistenttröjan och börja klä på Agda 92 kläderna och se glad ut. 

 

Dagen gick och den var ett rent helvete. Som tur var så hade Linus ett par gamla kryckor som jag fick låna, för jag tog mig inte fram. Trots morfin. Det blev kväll och jag står på toaletten och gör mig iordning för natten. Då känner jag att det blir blött byxorna och inser efter en bra stund att jag helt enkelt inte kan kontrollera urinen. Jag ville inte tro att det var sant, men det var bara & gilla läget. Jag minns känslan som uppstod. Jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var. Tankarna snurrade, hur ska jag säga det här till Linus & Jennifer? Men, jag tänkte att det här faktiskt inte var något som jag kunde kontrollera eller göra någonting åt.

Så efter mina fina vänners respons och deras spontana reaktion att ringa sjukvårdsupplysningen och rådfråga dom hur jag skulle göra så blev det ytterligare en resa in till vrinnevi med ambulans. Efter undersökningen beslutade sig läkaren för att jag skulle bli kvar över natten. 

 

Dagen efter hade jag fortsatt ont och hade istället svårt att tömma blåsan. Jag hade över 6 dl i blåsan men kände mig inte kissnödig. Efter mycket om och men kunde jag i alla fall tömma så att jag bara hade 1.5 dl kvar.

Även den här dagen gick och ungefär vid lunchtid kom det in en sköterska på rummet och talade om för mig att jag skulle bli flyttad till ryggkliniken på US i Linköping under eftermiddagen/kvällen. Där är dom mer specialiserade när det gäller ryggar, så det kändes bra tyckte jag.

På eftermiddagen kom min omtänksamma vän Johnny in till vrinnevi för att hålla mig lite sällskap innan det var dax att bli hämtad av liggande sjuktransport och åka till Linköping istället. Det var rätt ensamt och det kändes bra när han kom. Jag vet dock inte om jag var lika rolig med tanke på hur mycket smärtstillande jag hade fått under dagen...

 

Någon timma senare blev det dax! Nu hade sjuktransporten kommit och på bara några minuter låg jag i bilen som skulle ta mig till US. 

Klockan var ungefär 16.00 och det var redan mörkt ute. Många tankar snurrade i huvudet men det var mest positiva saker. Kanske skulle jag få rätt hjälp nu? Kanske skulle någon äntligen ta mig på allvar och hjälpa mig med min smärta som varit outhärdlig den senaste tiden? Resan kändes som en evighet mellan Norrköping och Linköping men tillslut stannade bilen och vi var framme. 

 

Väl inne på ryggkliniken möttes jag av en fantastiskt trevlig personal! Dom var glada och hjälpsamma, precis så som man önskar att alla i serviceyrken ska vara! Jag kommer ihåg hur yr och framförallt hur trött jag var av all medicin som jag tidigare fått på Vrinnevi när jag rullades in i en sal där det redan låg tre personer. 

Man hälsade lite försiktigt på alla och insåg att vi alla hade något gemensamt. Vi såg alla fyra väldigt trötta och medtagna ut. Jag hade det fortsatt kämpigt när det gällde att tömma blåsan, och det är klart, när man inte kan kliva upp ur sängen utan man i stället får lov att försöka kissa i något som kallas för 'änglapotta', plus att man har så förfärligt ont, PLUS att man är fullproppad med stark smärtlindring, ja det säger sig ju självt att det inte är så jätte lätt. Så efter ett bra tag blir dom tvungna att hjälpa mig med att tömma blåsan helt enkelt. För att förklara lite snabbt så sätter man som en kateter under tiden man tömmer och sedan tar man bort den direkt.

 

Dagen efter på ryggkliniken gjordes en ny magnetröntgen, eftersom jag har haft fortsatt smärta sen jag trillade ihop första gången den femte november, då man skickade hem mig efter att man antagit att jag åkt på ett ryggskott. Det visade sig att det fanns en liten skillnad mellan den röntgen som gjorts tidigare.

Istället för ett diskbråck, två påbörjade diskbråck och en skolios så hade ett av dom påbörjade diskbråcken blivit större och nu blivit till ett diskbråck istället.

Där ser man... Alltså så var det inget ryggskott, utan ett påbörjat diskbråck som helt enkelt brustit och som nu trycker på nerverna. Inte undra på att jag haft så förbannat ont då!! Men skönt, nu vet jag.

Jag har även fått veta att det här inte går att operera, vilket jag själv tycker är väldigt skönt om jag får slippa faktiskt. Det dom även har gjort under veckan är att dom har satt in lite nya smärtlindrande mediciner som ska ta bort nervsmärtor samt korrigerat styrkan på dom olika medicinerna, så att dom helt enkelt ska göra nytta! 

Efter att smärtlindringen gjort nytta så kunde jag efter två dagar komma upp ur sängen med hjälp av gå-bord och personal, för att kunna ta mig till toaletten och tillbaka till sängen. Dom två första dagarna var vidriga! På morgonen när jag var färdig på toaletten så frågar sköterskan om jag mår bra. Jag minns inte vad jag svarade, men jag antar att jag svarade ja eftersom jag sällan svarar nej på den frågan. Hon ser på mig att jag blir vit i ansiktet och ropar in två andra sköterskor. Jag minns att jag ser stjärnor och att det slår lock för öronen och därefter får jag svårt att få luft. Jag håller alltså på att svimma MEN, dessa fantastiska sköterskor hinner få över mig till sängen och efter att jag kräkts så minns jag att jag började komma tillbaka och att sköterskan som håller min hand talar om att jag äntligen fått tillbaka rätt färg i ansiktet igen. Efter två dagar började det gå bättre att ta sig upp och den 6:e dagen kunde jag sakta och försiktigt ta mig upp utan gå-bord. Det kändes sååå skönt!! Dag sju kände jag mig så pass stabil att jag inte behövde larma när jag skulle gå på toaletten utan då kunde jag ta mig dit utan hjälp, vilket var en befrielse. Även blåsan fungerade som den skulle och det kändes oerhört betryggande! Jag fick förklarat för mig att det kan vara svårt att kontrollera urinet om man har hög smärta och äter mycket morfin. Sedan från och med dag åtta har jag kunnat gå lite försiktigt i korridoren, då med full dosering när det gäller den smärtlindring som jag nu har. Jag har fruktansvärt ont stundvis, men absolut inte i närheten med för nio dagar sedan!! 

 

Här ligger jag nu. Det är Måndag och det är som sagt nio dagar sedan som jag åkte med ambulans akut in till vrinnevi andra kvällen i rad, för att sedan bli förflyttad hit till ryggkliniken på US i Linköping. I morgon planeras det att jag ska skrivas ut vilket känns på olika sätt. Det är ju så att jag har fått sån otroligt bra hjälp här på ryggkliniken. Sköterskorna och läkarna har varit så omtänksamma och dom har verkligen gjort allt dom har kunnat göra! Smärtlindringen fungerar skapligt men jag måste ta morfin vid behov varenda dag.

Tanken och förhoppningen nu är att jag får komma hem med den smärtlindringen som jag ordinerats här och med en vårdplan för vad som ska hända härnäst. Rädslan jag haft över att bara skickas hem på det sätt som alltid gjorts tidigare när jag sökt vård och sen inte få vidare utredning, har idag visat sig att jag kan lägga bakom mig. Ryggkliniken har bedömt att jag måste få hjälp nu eftersom jag under flera flera år bara har skickats hem utan att göra något och har därför skickat remisser till olika kliniker. Jag hoppas att något ska leda mig till ett svar som visar varför jag under så många år har haft ont i min kropp och varför det blir värre och värre med åren som går. 

 

Det finns personer som under resans gång har fått mig att orka kämpa och som hela tiden får mig att orka hålla huvudet över ytan och dom personerna skulle jag vilja tacka!

Jag vill definitivt tacka vårdpersonalen på vrinnevi i Norrköping och framförallt på ryggkliniken i Linköping. Att jag har fått vara här i nio dagar betyder så obeskrivligt mycket för mig! Ni alla har hjälpt mig på alla sätt!!

Jag vill också tacka alla er som skickat värdefulla sms och skrivit en massa fina och viktiga stöttningar på Facebook. DET betyder verkligen oerhört mycket för mig ska ni veta!

Framförallt vill jag tacka alla er som orkat och tagit er tid att komma både till vrinnevi och hit till Linköping, och ni som förgyllt min tid här är Johnny, mamma & pappa, Jenny & Melwin och sist men absolut inte minst, mina super-hjältar Linus & Jennifer! Ni har funnits för mig dag som natt, ni har hjälpt mig med så mycket! Till exempel så har ni hjälpt mig med av- och påklädning, toa-besök, kört runt på mig i bilen, pyssla om mig, du Linus har suttit med mig på sjukhuset som stöd, ni åkte 12 mil tur&retur för att hälsa på mig på ryggkliniken, ja ni har gjort allt för mig som jag hade gjort för er!!! Ni är så värdefulla <3

Ni har alla fått mig till att orka ta mig igenom det här! Utan er hade jag känt mig så fruktansvärt ensam. Så TACK till er allesammans för att ni har funnits där vid min sida, dag som natt!

 

Nu ska jag sova mina kära vänner. I morgon börjar min nya resa med nya äventyr och utmaningar och jag vet, att med lite återhämtning och med lite ny kraft, så kommer jag försöka fortsätta kämpa så gott jag kan! 

 

Ta hand om dig, Du har inget extraliv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vart hittar man egentligen styrkan när man själv håller på att tappa taget

 

Fantastiska vänner försöker hela tiden att peppa och dom säger åt mig att inte ge upp. Dom säger att jag är stark och att det kommer bli bra. Jag har verkligen hur fina vänner som helst och jag uppskattar deras omtanke så oerhört mycket. Det betyder massor för mig, även om det kanske inte märks alla gånger. Just nu har jag så svårt att kunna ta till mig alla underbara och värmande ord. Det låter otacksamt jag vet, och jag har så himla dåligt samvete varenda dag. Jag känner mig otacksam och jag skäms över att jag utstrålar så mycket negativitet. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte klaga & gnälla. Det är inte jag och det är inte så jag vill framstå. Jag känner verkligen inte igen mig själv och jag är så fruktansvärt rädd över att inte hitta tillbaka till styrkan igen. Mitt huvud vill, men min kropp skriker rakt ut.

Smärtan i kroppen är något som jag inte längre kan kontollera. Den kontrollen som jag lyckats ha i 16 år har jag nu lyckats tappa och smärtan har tagit över. Känslan av maktlöshet och svaghet skaver i mig.

 

För ungefär fyra månader sedan blev jag anställd 100% som personlig asisstent, det bästa jobbet som jag någonsin haft. Jag var överlycklig! Det kändes som att jag äntligen hade landat i något bra. Jag jobbade även  som gruppträningsinstruktör vilket är bland det roligaste jag vet. Jag tränade själv 5-6 gånger i veckan och var även igång med ridningen igen efter att jag haft ett uppehåll på 7 år. Jag kände mig tillfreds och jag kände mig nöjd, men i september kom smällen och allting skulle komma att förändras.

 

Efter över en vecka med brutal huvudvärk och fruktansvärda nacksmärtor som inte försvann så vaknade jag upp på fredag morgon och ser att jag är sned i ansiktet. Den morgonen kommer jag nog aldrig att glömma. Jag låtsades inte om något, sminkade mig och åkte till jobbet. Efter sjuka smärtor även denna dag så blev jag övertalad om att åka till akuten, där jag också fick stanna. Efter några dagar på akutvårdsavdelningen på Vrinnevi blev jag hemskickad, sjukskriven och illa till mods. En skallröntgen visade ingen blödning vilket kändes skönt, men läkarna hade ju ännu inte hittat orsaken till min sjuka smärta och mitt sneda ansikte. 

 

Efter ytterligare en vecka blev jag kallad till magnetröntgen av min rygg. Att vänta på svaret kändes som en evighet men tillslut kom det. Ett diskbråck i bröstryggen, två påbörjade diskbråck i korsryggen och en långsträckt skolios. Det kom som en chock. En ren käftsmäll.

 

Jag har sökt ett antal gånger för mina smärtor under lång tid. Vi pratar inte veckor, dagar eller månader nu. Vi pratar år. Flera år. Mer än 5. Läkarna har varenda gång skickat hem mig med antiinflammatoriska tabletter och panodil eller kortisonsprutor, utan någon som helst förbättring. Jag har själv tränat sjukgymnastisk sen jag var 12 år. Jag har styrketränat och varit noggrann med att träna allsidigt. Jag utbildade mig till massageterapeut för att få mer förståelse kring muskler och dess funktion. Jag har gått till olika massörer, kiropraktorer, naprapater och har testat akupunktur, akupressur och mycket annat. Ingenting har lindrat smärtan. 

 

Efter 3 månader med morfin, andra smärtstillande tabletter och ambulansresor till akuten så står jag nu här. Med mitt mardrömsliv. Jag slåss med mig själv och försöker påminna mig om att det kunde vara så mycket värre. För så är det verkligen. Jag borde faktiskt vara tacksam egentligen. Men när den här jävla smärtan hela tiden ligger och trycker och har funnits där i så många år, hittar jag inte styrkan att orka tänka så längre. Det kanske är svagt av mig, men då är jag väl det då. svag!

 

Att inte klara av att bära hem en matkasse utan att få ont, och att inte klara av att lyfta en tvättkorg, det tar hårt. Ja, det känns förjävligt.

Det gör ont att böja sig ner och det gör ont att gå i raskt tempo. Jag klarar inte av att cykla i mer än 10 minuter, och jag klarar inte av att använda träningsredskapen som pensionärerna använder på vattenträningen. Jag kan inte hålla telefonen för länge i höger hand när jag pratar i telefonen och det gör ont när jag andas djupt.

 

Det här är inget liv för mig. Du som känner mig vet att jag är personen som helst skulle vilja springa en mil i uppförsbacke och sen spy av trötthet. Jag jobbar på att acceptera läget och jag vet att jag måste hitta en ny väg som fungerar för mig. Vägen dit är enligt läkaren sjukgymnastik och det gör mig ännu mer frustrerad. Jag har tränat så sjukt mycket sjukgymnastik i över 10 år och det har inte hjälpt. Jag ber till högre makter att det ska fungera den här gången, för om jag ska vara helt ärlig så är jag så jävla trött på det här! Jag visade till och med läkaren några av dom övningarna som jag har gjort och han nickade och sa att det var helt rätt. Han står och säger till mig att han ser att jag bär på en gedigen träningsbakgrund och att min kropp ser stark ut, samt att det syns att jag vet hur kroppen ska användas för att minska risken för skador och i nästa andetag ordinerar han mig sjukgymnastik som lösning på prroblemet, det gör mig fruktansvärt frustrerad! När jag sen frågar hur jag ska klara av att träna när jag har så ont så svarar han att jag ska träna mig igenom smärtan. 

 

Idag blev jag ombedd att öka min smärtstillande medicin och fortsätta träna. Det här går inte ihop i mitt huvud men jag gör bara som dom säger. Jag förlitar mig helt på läkaren nu för jag orkar inte slåss mot smärtan mer.

Det enda jag önskar mig är att jag får tillbaka ett värdigt liv som känns värt att leva. 

 

Jag vill tacka alla mina underbara vänner som visar så mycket värme och kärlek! Jag vore ingenting utan er och ni betyder allt för mig, det vill jag att ni ska veta. Jag försöker kämpa och bita ihop så gott jag kan.

 

 

 

 

Inte bara en person blir lidande. ALLA kommer att drabbas och ALLA tvingas genomgå sorg, saknad och förtvivlan. DET, är orättvist! Jag har inte hjärta att bara stå och se på och bevittna när människor angrips av denna aggressiva sjukdom som både är respektlös och oacceptabel!

Detta betyder att för varje smycke jag säljer, så kommer jag att sätta in 5:- för att hjälpa cancerforskningen i deras hårda kamp att besegra denna hemska sjukdom.
Jag hoppas att du vill hjälpa mig att sätta stopp för människors lidande! Vill du inte köpa ett smycke så kan du självklart endast skänka en gåva via sms eller betalkort/internetbank genom att följa instruktionerna i länk nummer 1 som du hittar åt höger under min presentation på den här sidan. Klickar du på länk nummer 2 hittar du de smycken som jag säljer.

 

 

Dela gärna länkarna till så många du kan så att fler har möjlighet att bidra till cancerforskningen!

Tillsammans är vi starka, tillsammans ska vi besegra cancern!

 

 

Hej tomten

 

Jag är en snäll tjej som gillar bläck och som tycker det är jätte fint med konst! Fast inte sån konst som hänger på väggen och inte bläck som man ritar med på papper utan RIKTIG konst och RIKTIGT bläck! Sånt som man kan pryda sitt egna palats med. Så jag tänkte att jag inte skulle vara så jädra krånglig som alla barn ska vara, och ställa en massa krav hit och dit. Nej, jag tänkte att jag bara önskar mig två armar fulla med bläck och konst. Så enkelt va det med de. Och skulle du vilja bidra med mer så äre helt okej föe mig. 

Så när du kommer förbi här kan du väl bara dumpa nån miljon eller två så räcker det ju till lite annat tjaffs oxå. Skulle va sjukt jävla snällt av dig kompis! Ta BMW:n istället för renarna så slipper du frysa skägget till is farbror. Sen är det ju jädra mycket coolare att drifta in i en BMW istället för att komma med fyra renar på häng. Så kan du lämna bilen här också som en liten extra gåva. Skit bra! Tänk på saken så ses vi den 24:e då! High five!

 

 

 

 

 

 

 

Idag fick jag besök, och det tog inte många minuter innan tårarna rann på min kind. Inte bara på grund av saknad, även av lycka. Två starka känslor som länge legat och tryckt i mitt bröst, och som idag helt enkelt rann över när en oerhört betydelsefull vän, med ett stort och kärleksfullt hjärta, klev innanför dörren som en ängel. En ängel utan vingar.

 

En ängel som gång på gång bevisat att hon alltid finns där, och som gör allt och lite till för att hjälpa när man själv är på väg att tappa greppet och ge upp. En äkta vän som ser till att lågan inte brinner ut.

Den här ängeln är för mig en stor förebild och jag ser upp till henne så mycket att det inte ens finns tillräckligt med ord att beskriva det med. Jag beundrar denna starka ängel i hennes sätt att tackla motgångar och hennes förmåga att orka resa sig upp, om och om igen. Hon bevisar verkligen att ingenting är omöjligt och det berör mig verkligen.

 

Jag blir rörd till tårar när jag ser hur hon engagerar sig till fullo i mitt mående även när hon själv har det som tuffast och svårast. Hon hör alltid av sig oavsett om hennes tillvaro är helt upp och nedvänd, och det får mig faktiskt att gråta. Jag gråter när jag inser vilken tur jag har. Det är inte alla som har en ängel gjord av diamant.

 

Även om jag bara känt den här diamanten i knappt 8 månader, så har hon en mycket speciell plats i mitt hjärta, och det finns ingen som kommer att kunna ta den ifrån henne. Aldrig någonsin. 

Jag kommer aldrig att släppa taget om den här värdefulla änglavännen gjord av diamant, för hon betyder så oerhört mycket för mig. Jag kommer stå vid hennes sida precis som hon gör vid min, dag som natt, oavsett vad som händer, för alltid!

 

Tack för att du finns älskade du! Fortsätt vara den du är. Det är de som gör dig till den där unika, speciella och alldeles underbara vännen, som alla önskar sig!

 

En stor kram från mig till dig Ullis, och även till din fina familj. Ni är så saknade!

 

 

 

Ja, det var länge sedan jag var inne här och skrev mitt senaste inlägg såg jag, den 6/1 i år för att vara exakt.

Jag var i ren nyfikenhet tvungen att kika på diagrammet som visar antalet läsare man har, och det var över förväntan måste jag säga! Jag trodde inte att det skulle vara någon som varit inne med tanke på min inaktivitet här under så lång tid. Det var lite kul att se faktiskt.

Nog om det, nu är jag tillbaka igen efter lång tid.

 

Jag fick lust att skriva igen och kom på att jag faktiskt har en blogg som ligger bortglömd och skräpar, så därför valde jag att damma av den och skriva av mig lite.

Det har hänt så himla mycket i mitt liv sen jag skrev sist men jag tänkte faktiskt inte dra något av det i det här inlägget. Jag vill bara skriva av mig lite idag helt enkelt men jag lovar att jag kommer skriva mer om vad som hänt den senaste tiden, när jag känner mig redo och orkar att berätta för den som vill lyssna. Ha bara tålamod så lovar jag att jag ska samla kraft till att dela med mig av min resa under den senaste tiden.

 

Jaha min kära läsare! Lördag kväll.. Den här dagen gick sjukt snabbt och jag fattar inte hur detta är möjligt för jag har verkligen inte gjort något kreativt alls idag! Jag låg kvar i sängen toklänge och sen har jag bara förflyttat mig mellan duschen, köket och soffan. När jag är nere, eller bara slut på orken, så lyssnar jag väldigt mycket på musik och det har jag gjort idag. Jag har lyssnat, funderat och bara låtit tiden rulla på utan att ens ha något begrepp överhuvudtaget. Fruktansvärt skönt ibland, och jag kan verkligen rekommendera detta. Bara låt dig gå in i musikens värld och dröm dig bort för en stund... Det är läkande. I alla fall för mig.

Snart är dagen och kvällen slut och en ny dag väntar i morgon. Mina två mål för morgondagen är att försöka gå en liten sväng och att hälsa på mamma och pappa en stund. Sen får vi se vad dagen har att erbjuda och hur allt känns. Jag försöker att leva en dag i taget. Det är inte lätt, men jag försöker.

 

Jag hoppas att du haft en skön lördag och jag jag önskar dig en fortsatt trevlig kväll!

Puss & kram

 

 

 

 

 

Saknaden väger tungt igen. Efter två fantastiska veckor tillsammans med min ängel så åkte Mathias inatt tillbaka till Umeå och jag vet inte när jag kommer att få hålla om honom härnäst.

Det känns alltid lika tungt att säga hej då när allt känns så ovisst, men jag känner också hur otroligt stark man blir för varje gång man lämnar varandra. Jag vill så gärna att Mathias ska vara en del av mig och jag kommer att fortsätta kämpa varje dag för att det ska förbli så! Jag vet, att om vi klarar av den sista tiden som är kvar, 95 mil ifrån varandra, så kommer vi fixa allt efter detta!

 

Du är mitt allt och tillsammans är vi starka!

 

Dax & ladda om! I morgon smäller det, igen! Andra föreställningen och nästan slutsålt även denna gång!

Biljetter finns att köpa på Kulturhuset i Finspång för den som missat det!

Jag hoppas vi ses i morgon klockan 19!

 

 

Ja.. Idag vaknade jag upp med halsont och kranen full med snor. Jippi! Jag som ska stå på scenen hela helgen. Lämpligt.. Eller inte... Ja ja, nu är det som det är. Bara att le & se förbannat glad ut helt enkelt!

Lite glad är jag i alla fall. Jag har köpt en ny JH-tröja på Hööks för presentkortet jag fick av min syster och hennes kille i julklapp! Tack! Har sneglat på den länge och äntligen hänger den i min garderob nu!

Sen har jag ridit idag också. Gick så jävla bra så det är sjukt faktiskt! Tränar fortsatt mycket lydnad och har nu kommit en bit i galopparbetet med min pärla. Han känns starkare och starkare för varje pass, vilket känns superkul! 

 

När jag kom hem efter stallet sa min älskling åt mig att gå & duscha och blev efter det serverad ett glas vin. Nu står han & lagar mat till oss och jag får absolut inte hjälpa till! Vilken underbar kille man har! Jag älskar honom så mycket att orden inte räcker till!

 

Nu blir det mat så vi hörs en annan dag!

 

 

Ja, nu var det längesen jag skrev minsann, men nu är jag åter igen. Jag kan ju börja med att önska god fortsättning på det nya året! Jag är förväntansfull och hoppas 2014 kommer bli det bästa året någonsin för min del. Ny energi och nya mål! 

 

Jag har haft en underbar jul och ett fantastiskt nyår tillsammans med nära och kära, men framförallt tillsammans med min fantastiska pojkvän! Jag har varit ledig från mina fem jobb nu under jul och nyår och det har varit skönt. Men helt tomt på schemat har det ju definitivt inte varit.. Skulle man kunna säga. Jag har haft fullt fokus på repetitioner inför nyårsrevyn som gick av stapeln och hade premiär igår! Så sjukt kul!! Att stå på scenen är det roligaste so finns tycker jag, utan tvekan! Min högsta önskan är att få stå på scenen och underhålla flera tusentals människor! Det ger mig så mycket positv energi och så mycket glädje på samma gång att det nästan känns som att jag ska spricka av lycka!! 

 

Inte bara revyn har tagit mycket tid. Jag har ju en fyrbent vän som blivit friskförklarad och som jag nu satsar mycket på. Han känns fin, men det är hårt jobb som väntar och jag längtar efter tävlingsbanorna!