LYCKA
Kategori: Allmänt
Med tanke på gårdagen så har den här dagen varit över förväntan! Jag bestämde mig i morse när jag slog upp mina blå att jag skulle göra revolt! Ja alltså ingen tonårsrevolt, utan träningsrevolt helt enkelt. Jag bestämde mig för att jag skulle göra ett försök till att åka till gymet och köra ett pass i armcykeln. Jag tänkte att eftersom jag har börjat äta min blodförtunnande medicin så kanske blodet rör på sig lite lättare...
Jag blev skjutsad av min snälla mor. Jag satte mig i maskinen och avverkade faktiskt två mil under två timmar. Men jag tog en kort paus efter en mil innan jag drog i gång nästa, för blodet ville inte riktigt förflytta sig ifrån foten och upp. Efter en timma så fick jag känna mig nöjd. Jag hade ju gjort någonting i alla fall och det kändes riktigt bra!
I morgon är det på´t igen. Jag ska få åka med en kollega ner till gymet klockan 8.45 så att jag får köra ett pass. Jag riktigt längtar! Det här är verkligen LYCKA!! Helt sjukt att man kan må så jävla mycket bättre av att få träna av sig lite. Det är ju inga hårda pass jag kör just nu, men det lilla räcker sålänge. Bara för att hålla modet uppe liksom.
MEN... Det är ju inte bara träningen som gör att jag mår bättre. Det finns en sak till som gör mig extra lycklig. Min pojkvän såklart!
Det är ju bara tre dagar kvar tills jag får träffa min älskade, älskade ängel!! Som jag saknar honom!
Det där pirret i kroppet börjar att ge sig till känna bara av att jag tänker på den magiska stunden då man stiger av tåget och ivrigt letar med blicken för att hitta den man älskar, stå där någonstans i folkvimlet, och vänta på dig. Känslan som man bär inom sig när tåget rullar in mot perongen på slutdestinationen. Den är obeskrivlig! Att ha saknat någon som har en sån stor plats i ens hjärta, i fem veckor, varje dag och varje minut.
Ingenting slår känslan som uppstår när man tillslut återförenas. När man helt plötsligt möter varandras blickar och när man helt plötsligt står framför varandra. Man står på perongen, i en helt annan värld, utan att ens lägga märke till alla dom människor som passerar förbi. Det känns precis som i en film. Man vill liksom inte släppa taget när man står där och håller om varandra.
Ja... Det här längtar jag efter mer än någonsin just nu!! Jag älskar min Mathias så obeskrivligt mycket och vill föralltid vara en del av hans liv och hoppas att han föralltid kommer vilja vara en del av mitt! För då vet jag, att jag kommer att vara den lyckligaste flickan på Vintergatan!
Vickanz
