vickanz.blogg.se

Dagens pass är klart och det känns helt underbart i kroppen! Jag vill inte kalla det här träning egentligen. För mig är det här en slags stimulering som får mig att hålla huvudet över ytan och en aktivitet som får min blodcirkulation  att komma igång lite bättre.

 

Det blev samma som igår, armcykel två mil. Skillnaden idag var att jag körde två mil i sträck. Jag ville testa hur foten kändes och det blev ingen skillnad från igår när jag tog en paus efter en mil. Försämrad blodcirkulation nere i foten men ingen katastrof! Det går framåt helt enkelt! Efter armcykeln så testade jag att köra en latsövning.. OMG va jag har tappat även där! Det kommer bli en tuff start på gymet när jag väl är igång på riktigt. Men det är bara att ösa på och ge sig fan på att komma tillbaka igen! Nu känner jag att glöden finns där någonstans. Det enda som fattas nu är att bli av med smärtan i foten så att jag kan gå ordentligt igen! 

Träning är kärlek för kropp och själ!

 

Vickanz

Jag blev skjutsad av min snälla mor. Jag satte mig i maskinen och avverkade faktiskt två mil under två timmar. Men jag tog en kort paus efter en mil innan jag drog i gång nästa, för blodet ville inte riktigt förflytta sig ifrån foten och upp. Efter en timma så fick jag känna mig nöjd. Jag hade ju gjort någonting i alla fall och det kändes riktigt bra!

I morgon är det på´t igen. Jag ska få åka med en kollega ner till gymet klockan 8.45 så att jag får köra ett pass. Jag riktigt längtar! Det här är verkligen LYCKA!! Helt sjukt att man kan må så jävla mycket bättre av att få träna av sig lite. Det är ju inga hårda pass jag kör just nu, men det lilla räcker sålänge. Bara för att hålla modet uppe liksom.

 

MEN... Det är ju inte bara träningen som gör att jag mår bättre. Det finns en sak till som gör mig extra lycklig. Min pojkvän såklart!

Det är ju bara tre dagar kvar tills jag får träffa min älskade, älskade ängel!! Som jag saknar honom!

Det där pirret i kroppet börjar att ge sig till känna bara av att jag tänker på den magiska stunden då man stiger av tåget och ivrigt letar med blicken för att hitta den man älskar, stå där någonstans i folkvimlet, och vänta på dig. Känslan som man bär inom sig när tåget rullar in mot perongen på slutdestinationen. Den är obeskrivlig! Att ha saknat någon som har en sån stor plats i ens hjärta, i fem veckor, varje dag och varje minut.

Ingenting slår känslan som uppstår när man tillslut återförenas. När man helt plötsligt möter varandras blickar och när man helt plötsligt står framför varandra. Man står på perongen, i en helt annan värld, utan att ens lägga märke till alla dom människor som passerar förbi. Det känns precis som i en film. Man vill liksom inte släppa taget när man står där och håller om varandra.

 

Ja... Det här längtar jag efter mer än någonsin just nu!! Jag älskar min Mathias så obeskrivligt mycket och vill föralltid vara en del av hans liv och hoppas att han föralltid kommer vilja vara en del av mitt! För då vet jag, att jag kommer att vara den lyckligaste flickan på Vintergatan! 

 

Vickanz

 

Så sant som det var sagt. Veckans hittills tråkigaste dag, den var idag! Det har inte hänt någonting alls som är av intresse att skriva om. Jag har suttit i soffan framför datorn och fixat med lite överraskningar till Mathias hela dagen. Det enda som fick mig att bryta mönstret va dom gångerna jag skulle äta, gå på toa och duscha. Annars har jag bara suttit på min slappa röv och glott hela dagen. Usch!! Nu tänker väl ni, "hitta på nåt då!", men det är inte så lätt när man har blodcirkulation som en död. Så fort jag ställer mig upp så rinner blodet ner i foten och vägrar att ta sig upp därifrån. Det gör i sin tur att det stasar och gör jävligt ont. Eftersom jag hatar att vara still så blir jag i längden deprimerad och vill helt enkelt inte ta mig för något. Du skulle säkert rekommendera mig att läsa en bok, kolla på en film, börja följa serier, sticka en halsduk eller varför inte virka en ful duk? Inget av det här är jag ett dugg sugen på att göra och därför blir det som idag. Det är verkligen så sjukt icke upphetsande att inte kunna ta sig någonstans! Man känner sig inlåst.

Om en vän skulle ha kommit hem hit och sagt "kom så drar vi en sväng", så hade jag studsat av lycka! Utan att tveka kan jag lova!! Även om det bara hade varit en sväng ner till Finspång och tillbaka. Men alla har så mycket med sitt och har därför inte tid med en sån spontan grej. Bara att acceptera, hur jävla tråkigt det än är.

Nu låter jag bitter igen, jag vet. Men jag tänker vara så egoistisk och tillåta mig att vara det, för jag har aldrig känt mig så här ensam och uttråkad någon gång tidigare. Hellre att jag klagar här än att jag kastar en massa skit över nån stckars oskyldig individ.

Jag vill i alla fall tacka Johanna, för att du kom ut hit en eftermiddag och drack en kopp kaffe med mig och för att jag fick komma förbi dig en eftermiddag. Jag vill tacka Emilia som tog vägen förbi på en snabb kopp kaffe när du skulle till Finspång. Lina, min kusin vill jag också säga tack till för en mysig eftermiddag och kväll. Tack för att ni tog er dyrbara tid och besökte mig! Det betyder oerhört mycket ska ni veta! Jag tackar också Jennifer för att du ville ta en sväng till stan med mig och Linus för den härliga eftermiddagen med lite musikproduktion. Det behövdes verkligen och ni är guldd värda! Tack allesammans! 

Nu ska jag stänga ner datorn och försöka sova. Klockan 22:39 på en Lördag.. Ja.. Så har mina tre senaste veckor sett ut. Sova tidigt så att det blir en ny dag som man hoppas ska gå snabbt, så att det blir en ny dag igen.

Jag ser fram emot att åka till Umeå nästa vecka. Då får jag vara tillsammans med den jag älskar och behöver inte längre känna mig så ensam.

Sov så gott nu så hörs vi i morgon igen, och glöm inte att vara rädd om varandra!

 

Vickanz

Min största önskan just nu är att få bli helt frisk. Jag vill få tillbaka mitt vanliga liv igen. Att inte kunna göra det man älskar är verkligen fruktansvärt jobbigt. Jag kommer direkt att tänka på de människor som råkat ut för en olycka eller som på nåt sätt inte kan fortsätta med det dom en gång levde för att göra. Jag känner verkligen med dessa personer och vill ge dom all min styrka till att fortsätta kämpa!

Att varje dag bli påmind på ett eller annat sätt om det jag lever för att göra, träna, gör mig ledsen. Att se sig själv i spegeln och inte vara nöjd för att man inser hur kroppen förvandlas till en enda stor hög, det känns skitjobbigt. Jag försöker trycka undan allt det där genom att blicka framåt och tänka att jag kommer att ta igen det som just nu känns så långt bort och kämpa mig tillbaka igen, men det är verkligen inte lätt. Vissa i min omgivning förstår inte hur viktig träningen är för mig utan dom fnyser åt mig och talar om att, "så farligt är det väl inte"! Jag mår dåligt av att bara sitta och se på hur jag förvandlas till nåt jag inte vill vara. Jag känner mig maktlös.

I dom här stunderna försöker jag även att påminna mig om dom personer som tvingas att sluta med sina intressen och som aldrig mer kommer att kunna fortsätta med det dom älskar. Då brukar jag direkt känna mig patetisk som klagar över min situation som jag befinner mig i just nu. 

Men.. min största önskan just nu kommer en då att vara att jag ska få bli helt frisk så snart som möjligt, för det här är inte alls min grej. Jag trodde inte att det gick & känna sig så ensam som jag gjort dessa veckor.

Ta hand om dig och ta hand om varandra! Kärlek från mig,

 

Vickanz

 

Gokväll

Idag har jag haft en bra dag. Jag har suttit i den där underbara frisörstolen! Det är ju så skönt & få bli ompysslad ibland. Det är ju inte allt för ofta man skämmer bort sig själv faktiskt. Jag försöker bli bättre på det eftersom jag tycker att det är otroligt viktigt! Innan jag åker till Umeå och till min älskade ängel nästa vecka, så har jag lovat mig själv att boka en hand- och armmassage. Jag ser fram emot det. Har så förbaskat ont efter allt kryckhoppande. 

Ikväll tog jag mig två glas vin tillsammans med min vän, naturkunskapsboken. Tänkte att det kanske skulle bli lite roligare då. Och tänka sig! Det blev det! Fick riktigt mycket gjort och blev klar med det jag skulle, INNAN deadline! Så jag är nöjd och glad! Det som fattfades va min Mathias. Det kan vara bland det mysigaste som finns.. Att ta ett par glas vin och kramas med den man älskar från djupet av sitt hjärta! Det får bli nästa vecka det. Det kan jag lova!! 

Nu ska jag nog studsa uppför trapporna och göra mig i ordning för & sova ett par timmar. Jag kanske får sova utan sån fruktansvärd värk i natt. Med lite vin i kroppen tänkte jag. Jag hoppas att du också får sova gott, så hörs vi som vanligt i morgon igen!

 

Vickanz

Hej underbara du

Idag har jag under omständigheterna haft en riktigt bra dag! Om man bortser från morgonen.. Den spenderades tillsammans med naturkunskapsboken. Inte min bästa vän, men jag fick faktist lite gjort idag! Men.. Roligare har man väl haft i sina da'r!

På eftermiddagen besökte jag min mormor som väntade med en överraskning och därefter träffade jag min älskade vän Johanna!

Kvällen har spenderats tillsammans med ett hääärrligt gäng!! Det har smidits planer inför hösten 2013. Men jag kan inte avslöja vad.... Mohaha! En sak är säker i alla fall. Det kommer bli en sjuk höst!! Sjuk på ett bra sätt!! Det här är något som jag saknat mycket i mitt liv faktiskt! 

Nu är både jag och foten trötta, så vi tänkte gå & lägga oss nu. Först ska jag ringa och prata med min fina pojkvän som bor 95 mil härifrån för tillfället. Jag saknar honom otroligt mycket och det gör faktiskt lite ont i hjärtat att behöva vara så långt ifrån honom! Det går inte en minut utan att jag tänker på honom! Men nästa vecka får jag träffa min prins igen! Det ska bli så skönt!! Vi sågs för fyra veckor sedan, men det känns som en evighet!! 

Tack för idag, nu har jag inte tid & skriva mer! Vi hörs i morgon igen hoppas jag. Kram & godnatt!

 

Vickanz

Hej 

Idag har det varit en dag fylld med ganska mycket frustration. Inte bara när det gäller Naturkunskapen som jag för övrigt kan bli lite lätt galen på, utan mest över att min livsviktiga medicin inte finns på nåt av dom apoteken jag varit på. Två i Norrköping och tre i Finspång. Blir lite förbannad faktiskt. Ska man behöva åka runt och jaga medicinen för att den inte verkar finnas någonstans?! Det är ju en rätt så viktig medicin som sagt, som jag inte klarar mig utan som läget ser ut just nu! Så det jag fick göra var att be dom beställa min blodförtunnande medicin och den skulle komma på Torsdag... Suck! Varför ska saker & ting gå lätt när man redan mår dåligt?

Jag har sjukt ont i benet också! Fick ordination att ta 1.5 Alvedon 4 ggr om dagen. Det hjälper ju knappt! Och foten, ja, den är fortfarande svullen. Jag har dessutom ingen känsel i stortån. Skit vidrigt!! Det var ju inte där dom kapade bort nerven!! Det är väl bara att hoppas på att den kommer tillbaka igen.. För läkaren kunde inte ge mig något svar på varför känseln är borta just där..

Nu börjar mina ögon att väga tungt. Ska nog försöka sova innan värken blir allt för jävlig. Sov gott alla där ute, och var rädda om er och om varandra så ses vi i morgon igen. Kram från mig!

 

Vickanz

 

Villken dag! Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag som skulle åka till en massagekund idag och därefter träffa min fina vän Johanna för att ta en sväng till Norrköping & bara mysa runt. Men planerna ändrades..Drastiskt!

 

Jag sov riktigt dåligt inatt. Det var där som det hela egentligen började. Jag hade sån fruktansvärd värk i min vad största delen av natten och jag vaknade flera gånger och visste inte hur jag skulle ligga för att det skulle kännas bättre. Jag vaknade igen klockan 7 i morse av att jag fortfarande hade sån smärta och att foten var så svullen att det knappt gick att vicka på tårna. Jag ställde klockan på åtta för att ringa till Ortopeden som jag var hos för 2 veckor sedan och opererade foten som nu börjat krångla, ännu mer... Jag fick en telefontid 13.30 men kände att något inte stod rätt till, så jag ringde Akuten på Vrinnevi i Norrköping och rådfrågade dom om vad jag skulle göra. Skulle jag invänta telefontiden eller fanns det någon annan väg att gå innan dess? Dom föreslog att jag skulle ringa sjukvårdsrådgivningen, 1177, och rådfråga dom i stället och se hur dom tyckte att jag skulle gå tillväga. Jag visste ju liksom inte om den här värken var "normal" och om det kunde kännas så efter operationen som gjorts.

 

När jag kom fram till sköterskan på 1177 så fick jag berätta mina symptom och jag frågade även om det kunde vara en propp som låg bakom smärtan. Jag berättade också att min farbror haft en propp. Hon svarade mig då att det ska vara svullet, rött och varmt om det skulle vara en propp, så det trodde hon inte att det kunde vara. I stället rekommenderade hon mig att kontakta en sjukgymnast som kunde känna på min muskel, eller min vårdcentral som jag hör till. Jag sa till henne att jag är utbildad massör och att jag inte tyckte mig känna något konstigt i muskeln, så då hänvisade hon mig till medicinsktcentrum, vårdcentralen jag hör till.

Jag tänkte då att eftersom det inte verkar vara någon propp i alla fall, så inväntar jag telefonsamtalet från Ortopeden och ser vad dom säger om saken.

 

Klockan 13.30 ringde dom och jag berättade hur jag kände i foten samt att det värkte i vaden. Tjejen i luren säger då efter ett tag till mig att ta en Taxi eller ordna skjuts och komma direkt in till Akuten, eftersom symptomen tyder på en misstänkt propp i benet ! Helt plötsligt blev det bråttom! Mamma och jag slängde oss i bilen och for in till Vrinnevis akutavdelning. Jag kom in ganska snabbt och blev undersökt av en läkare, en riktigt bra läkare! Därefter fick jag vänta i ungefär en och en halv timma innan jag kördes upp till röntgen. Läkaren där undersökte benet med hjälp av ultraljud och fann då, mycket riktigt, en propp...

Efter provtagning och efter ytterligare ett par timmars väntan så lämnade jag sjukhuset med en sjukt ond vad och en massa infomation om min blodförtunnandemedicin som jag nu är tvungen att äta i 3 månader. 

Det känns overkligt, och lite tungt faktiskt. Vem kunde tro att det skulle sluta så här? Jag trodde att det skulle räcka med en operation och luftrörsbronkit på det. Tänk vad allt kan ändras snabbt i loppet av bara några få timmar, och tänk vad alla kan ge olika svar och "diagnoser". Många tankar snurrar i huvudet efter den här dagen. Tänk om jag inte hade åkt in till akuten, eftersom sjuksköterskan på 1177 absolut inte misstänkte något så allvarligt som en propp. Vad hade då kunnat hända? Tänk om proppen hade släppt och vandrat vidare och fastnat någon annan stans och orsakat något riktigt hemskt? Ja.. Tur som bara den att jag faktiskt åkte och blev så noggrannt undersökt av, den här gången, riktigt kompetent sjukvårdspersonal! Stort tack till dom!

Efter den här dagen är jag sjukt trött, och som sagt, tankarna snurrar runt i mitt huvud.. Nu hoppas jag bara att det räcker med skit ett tag framöver. Gränsen är så gott som nådd just för tillfället och jag behöver få hämta lite nya krafter och få lite ny energi, för att orka hålla modet uppe.

 

Det här får bli min sista rad för idag. Nu kryper jag ner under täcket och hoppas på att få lite mer sömn den här natten. God natt där ute, vi hörs i morgon!

 

Vickanz

Plugg, plugg, plugg... Naturkunskap 2 dessutom! Är inte ett dugg intresserad av Atomer, Joner och Molekyler! Suck... Jus nu ska jag dessutom läsa om sånt jag absolut inte kan förstå mig på. Hoppas bara att det på nåt sätt fastnar! Jag måste ju läsa upp det här ämnet om jag ska kunna bli det jag vill i framtiden, så jag har ju inget val direkt. Bara att bita i det sura äpplet & ösa på! Det fick bli ett litet och tråkigt inlägg den här gången, för nu måste jag fortsätta med skiten. Ha en toppen dag så hörs vi kanske senare!

 

Vickanz

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta eller att alltid kunna

Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest

Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den

Att falla till botten, slå sig hårt och komma igen

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast

Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.

 

Vickanz

                                                             

Hej på er

Nu sitter jag i soffan. Helt slut efter en fullspäckad dag! Den kanske blev lite för intensiv med tanke på att jag inte är riktigt hundra bra.. Men det har varit roligt! Jag har ju fått träna lite idag! DET var kul och ingen är gladare än mig! Det blev inget gigantiskt pass men bättre än inget alls. Jag körde lite armcykel i 30 minuter, sen kändes det som att min fot skulle sprängas. Blodet vill liksom inte cirkulera uppåt igen. 

Sen efter gymmet blev det shopping och häng med min fina vän Jennifer. Den vännen håller jag hårt i, precis som apan på bilden! Ett otroligt stort hjärta har den tjejen. Det blev en mysig eftermiddag i stora staden Norrköping och lite nya underkläder införskaffades. Inte tråkigt de inte! 

Nu blir det & varva ner ett par hekto, sen ska ja gå & lägga mig. I morgon väntar nya möjligheter!

Ha de gött,

 

Vickanz

 

                                                                                            

Jag sitter & funderar på mitt projekt.. Min tatuering, igen... Det är inte lätt & veta vad man ska göra för att få ett schysst resultat i slutänden, det har ja märkt! Jag velar mellan att kasta dit mer färg eller inte, men det lutar mot mer färg. Men då kommer nästa fråga. Vad ska jag ha för motiv? Suck.. Jag får nog åka runt till lite tatuerare i stan & se om dom kan hjälpa mig med lite inspiration. Eller har kanske du något förslag på motiv i färg? Jag tar emot alla tips som jag kan få!! 

Nu är det dags & packa träningsväskan och göra sig redo för att dra till gymmet! Vi hörs kanske senare ikvälll igen.

 

Ha en bra dag, för det ska jag ha!

 

Vickanz

 

 

Nu blir det lite sömn så att jag är fit for fight i morgon! 

 

Vickanz

Tja...

 

Nu kände jag att jag behövde skriva av mig lite för jag är sjukt irriterad över att inte kunna ta mig någonstans. Den här foten gör mig lite lätt galen och frustrerad! Jag opererade bort en nerv i foten den 28:e augusti och det visade sig komma att bli ett helvete för mitt humör. Jag fick innan operationen veta att jag skulle behöva hoppa på kryckor de närmsta dagarna. Ingen fara tänkte jag. Men efter operationen fick jag veta att kryckorna skulle komma att bli mina bästa vänner i hela TRE VECKOR! Lugn, tänker säkert du... UTBROTT skriker kroppen! Det har nu gått 1.5 vecka och jag sitter där jag sitter. Just nu bor jag hos mamma och pappa... Bara det är ju en ren prövning för humöret, men jag känner att jag måste det eftersom det är jävligt svårt att reda ut vardagen ensam. MEN.. Nu till det stora problemet. Jag får inte köra bil, vilket gör att jag inte kan ta mig härifrån på nåt sätt. Dom bor ju inte i centrum direkt. Nej, 8 km rätt ut i skogen! Där bor vi! För där är det ju så lugnt och skönt! Perfekt för en lite lätt galen person med självdiagnostiserad ADHD-light!

Förra veckan la jag lite lugnt och försiktigt fram idén om att kanske få skjuts till gymmet av mamma. Tänkte att jag kunde ju få träna lite överkropp och lugna sinnet lite vackert. Men där fick jag ett "NEJ ALDRIG, ÄR DU GALEN! DU HAR JU OPERERAT DIG PRECIS!! Det kan ju vara farligt att träna! Du kan ju få en blödning förstår du väl!".

Jo tänkte jag.. Det har jag ju. Men ja har ju för fan opererat foten. Jag sitter ju inte i rullstol inlindad i gips från topp till tå! Åååååh!!! Så där sket sig den skjutsen... Vad gör man då? Jag kan ju inte direkt studsa iväg på kryckorna 8 km för & träna. Så idag kom jag på den briljanta idén (som jag får rätt ofta) att ringa till sjukvårdsrådgivningen 1177 för att fråga dom om det verkligen är så herrans farligt att träna. Morsan ratade såklart idén! Säkert rädd för att jag skulle få reda på sanningen, att det inte alls är farligt plus att hon tycker att jag ska "ta det lugnt och varva ner för en gång skull"... Jag ringde ändå och mycket riktigt så svarade dom att det INTE är farligt att träna överkroppen! Bara jag inte belastar foten, vilket jag inte hade tänkt göra heller. Det vore förbannat dumt eftersom jag har sjukt ont i foten! Sjuksköterskan på 1177 tyckte att det snarare var bra att träna! HA! Det visste jag väl!! Så nu är det bara ett problem som kvarstår.. En chaffis till och från gymmet. Hur jag ska introducera detta för min mor, det vet jag inte än. Jag bearbetar det just nu mentalt för att sen lägga upp det på ett grymt sätt. Typ, "Dom sa på sjukvårdsrådgivningen att träning är bra mamma... Så jag tänkte höra om du kan skjutsa mig i morgon?" Nu håller jag tummarna för att hon går med på detta, för annars vetifan om jag ändå, i ren protest,  hoppar iväg 8 km!

Måste sluta, mamma kom nu och ett viktigt moment väntar!

 

Vickanz